Skriva kan vi göra!

Posted on by Louise Alvarsson

En del har blivit av med sitt jobb, en del har kanske mist någon nära. Corona-viruset har tagit över vårt samhälle och påverkat våra liv på olika sätt. Folkhälsomyndigheten skärper rekommendationerna varje dag. Jag ska från och med nu jobba hemifrån. Behöver inte åka någonstans. Känns märkligt, men tur att det går att sköta sitt jobb på distans. Det värsta med corona-viruset är såklart att det tar död på människor, men det är också trist med uppsägningar och inställda evenemang. Vi uppmanas att inte resa i onödan, utan ska istället hålla hos hemma. Men vad ska vi då hitta på?

Vi kan faktiskt resa – genom att läsa böcker! På så vis kan vi få miljöombyte och nya perspektiv, lämna vår egen verklighet och leva oss in i någon annans. Vi kan få tid till att läsa den där boken som så länge stått i bokhyllan, som vi tänkt, tänkt, tänkt, att vi ska läsa… Och vi kan skriva!

Kanske är det dags att ta tag i författardrömmen? Eller bara komma i gång! Genom att skriva kan vi bearbeta våra tankar – om allt från corona till vad vi ska hitta på i dag.

Vill du ha hjälp med att komma i gång med ditt skrivande kan jag tipsa om en skrivardag som jag ska hålla den nionde maj i studieförbundet Bildas regi. Vi skulle från början ha varit på plats i Karlstad, men nu blir dagen digital istället. Då kan du vara med hemifrån, därifrån du bor. Fördelen med det digitala är just det – att ingen behöver åka någonstans utan kan koppla upp sig hemifrån. Det är så vi måste göra nu i dessa tider för att få kontakt – mötas via nätet. Det känns kul att kunna genomföra den här dagen trots allt, speciellt när så mycket annat har blivit inställt, när vi måste vara hemma och när vi kanske behöver varandra som mest. Ta chansen och anmäl dig! Det kommer bli en dag med inspiration och övningar samt tid för eget skrivande. Läs mer här!

PS. Snart kommer Skriv bara skriv som e-bok! Håll utkik där böcker finns online.

Skriv bara skriv

Skrivandet – en miljövänlig sysselsättning

Posted on by Louise Alvarsson

Förra helgen var vi i London och där mötte vi våren, det var inte särskilt kul att komma hem till snön och slasket efter det. Huvudsyftet med resan var en konsert, men jag hann även med ett besök på The School of Life, en skola med fokus på personlig utveckling och emotionell intelligens, de erbjuder bland annat biblioterapi. Där fick jag inspiration till livet i allmänhet och skrivande i synnerhet.

Jag har alltid skrivit och jag skriver om det mesta, jag hade såklart med mig min skrivbok till London och köpte där en ny för säkerhets skull. Jag skrev när vi var där och jag skev när vi kom hem. Jag skriver nu om det jag skrev om då, om tankar som kom över mig när vi flög hem. Vi trodde inte att det var sant när vi räknade alla plan som låg framför oss i kön för att få lyfta. Det är när man ser det löpande bandet av flygplan som det blir så tydligt – att vi måste stanna upp och bromsa de eskalerande klimatförändringarna. Jag har alltid brytt mig om miljön, men nu var det första gången som jag verkligen kände flygskam – ett nyord från förra året som jag gärna använder. Nästa gång har jag lovat mig själv att ta tåg och jag måste skriva det för att påminna mig om det. När vi gick förbi parlamentet i London på väg till konserten som vi skulle på på fredagen fick vi se ett gäng strejkande skolungdomar. De strejkade för miljön och deras förebild är vår svenska Greta Thunberg. Vi tog följe med dem en bit, som ni kan se på bilden nedan. Det var mycket som vi inte hann med som vi hade velat hinna med när vi var i London, vi skulle gärna vilja åka tillbaka igen, men nu får vi vänta ett tag och ta tåg nästa gång – det har jag ju lovat.

Just i dag känns det som att våren har nått även till oss i Sverige, vilket är härligt – och då är det inte fel att bo här. Det kan vara skönt med en dos storstadspuls, men skönt att komma hem till lugnet på landet, här är luften ren och här får jag ro att skriva. Vilken miljö man befinner sig i är viktigt för skrivandet och skrivandet är en rätt så miljövänlig sysselsättning. Och genom att skriva kan man ventilera sina tankar om till exempel flygskam. Jag kör bil några dagar i veckan, det är en nackdel med att bo på landet, men fördelen är att jag kan jobba hemifrån på distans ibland. Man får försöka att göra det man kan för att bidra till en bättre miljö och genom att skriva det här hoppas jag kunna förmedla mina tankar vidare, jag hoppas att ni andra också gör vad ni kan!

Spring in Hyde Park

Vår i Hyde Park.

The School of Life_LA

Jag utanför The School of Life i London. Foto: Magnus Lersten

Skolstrejk

Skolungdomar som strejkar för miljön i London. Foto: Magnus Lersten

Skriva sig fram till ett beslut

Posted on by Louise Alvarsson

Det finns många val i livet. Vad ska jag äta till frukost? Ska jag ha tomat eller marmelad på smörgåsen? Kaffe eller te? Ska jag prenumerera på Dagens nyheter eller Svenska Dagbladet? Läsa en bok eller skriva? Umgås med vänner eller ha egentid? Röd katt eller svart katt? Det blev både en röd och en svart katt, som tur var. I flera fall kan man välja både och, men när det kommer till riksdagsvalet måste man välja en färg. 

När man inte vet kan man testa att skriva sig fram till ett beslut. Ge sig själv tid att tänka efter, känna efter. Några djupa andetag. Men när det kommer till partifrågan blir jag inte klokare hur mycket jag än skriver. Det är så många olika frågor man kan ställa mot varandra, väga för- och nackdelar. Plus- och minuslista brukar funka, men då är det ofta mellan två val man står. I riksdagsvalet är det flera partier. Uteslutningsmetoden då? Vad man inte vill rösta på. Det blir genast en mindre mängd, men fortfarande inget givet svar. Om jag själv skulle engagera mig politiskt, vilket parti skulle jag då vilja tillhöra? Vet inte. Vad röstar/röstade mina föräldrar på? Det vet jag inte och det skulle inte spela någon roll om jag visste. Känner mig lika osäker som för tolv år sedan då jag röstade för första gången. Erfarenheten av tidigare valrörelser hjälper mig inte, jag har faktiskt röstat olika varje gång. Jag har förändrats, partierna har förändrats. Det de sa för tio år sedan säger de inte i dag. Samhället ser annorlunda ut och man måste anpassa sig efter det. Men efter den här sommaren med extrem värme och torka känns vissa frågor mer relevanta än andra. Att jag bor på landsbygden spelar in, men jag har även bott i staden och jag jobbar i staden. Jag jobbar med människor, med studenter som är på väg ut i arbetslivet. Jag vet hur tufft det kan vara att vara ung i dag, men jag vet även vad tufft en del pensionärer har det. Vill inte utesluta något, vill bara bidra till ett samhälle där alla ska få möjlighet att leva sitt liv på bästa möjliga sätt. 

Sedan så undrar jag vad vi ska ha för bänkskivor till köket och om diskmaskinen ska vara integrerad eller inte? Ja, snart måste jag ta ett beslut. Jag fortsätter att skriva så får vi se vad det blir… 

Svart och röd katt

Huvudsaken är att man röstar, sa katten(erna).

 

När festen är över

Posted on by Louise Alvarsson

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Länge leve lokaljournalistiken

Posted on by Louise Alvarsson

För en vecka sedan avslutade jag min text med att det är unikt att vi fortfarande har två dagstidningar i Värmland. Två dagar senare meddelades det att Nya Wermlands-Tidningen köper Värmlands Folkblad. Åsikterna staplades på varandra och oron spred sig. Vad händer nu? Medlidsamhet till de anställda som riskerar att förlora sina jobb. Som journalist vet man hur svårt det är att få jobb i dag. NWT har sagt att VF-redaktionen ska få vara kvar i det nya huset, men hur länge återstår att se.

Det är självklart bättre att NWT köper VF än att de går i graven, men VF har gått bättre än på länge och man undrar hur utvecklingen skulle ha fortsatt. Det är i många fall bättre att samarbeta och vara en stark aktör än två konkurrenter som ska slåss om samma stoff och publik. I det här fallet är det ju dock tvärtom. Inom journalistiken är det viktigt med konkurrens och olika perspektiv. Jag har själv jobbat på båda tidningarna och varvar prenumerationen mellan dem. Jag ställer mig varken till höger eller vänster i åsiktskorridoren utan uppfylls mest av att stå mittemellan. För mig är det redaktionella innehållet och kvalitén på texterna det viktigaste.

När nu det som hänt har hänt får vi verkligen hoppas att Ander-koncernen (NWT) tar väl hand om sin nya tidning och sin förre konkurrent, VF. Att de låter journalisterna få vara kvar och att värmlänningarna fortsättningsvis kan få olika perspektiv på vad som sker i länet. Helst av allt önskar man såklart att de istället för att skära ner, som de flesta mediehus gjort det senaste åren, nyanställer och satsar ännu mer på bra innehåll. Jag vill inte läsa samma TT-nyheter i båda tidningarna, vad är det då för vits med att prenumerera? Använd istället den lokala kompetens som finns och skapa jobb!

Och för att åter knyta an till slutet av min text förra veckan så är det en enorm glädje att en rikstidning som DN väljer att satsa på lokal journalistik. Det är faktiskt viktigare än någonsin, vilket man även märker hos politikerna som nu åker runt i Sverige för att vinna röster på landsbygden.

Mer skräp i staden är på landsbygden

Posted on by Louise Alvarsson

Ingen lär ha missat storstadsekonomen Kjell A Nordströms uttalande om att landsbygden är skräpyta. När jag var i tonåren var jag nog beredd att hålla med, då jag bodde på vischan utanför Arvika och som så många andra längtade därifrån och ville till storstaden. Flyttade först till Arvika, sedan till Stockholm. Men efter några år i vår huvudstad, där jag bytte boende minst fem gånger på fem år, gjorde slut på det mesta av mina sparpengar och stressade ikapp med alla andra, flyttade jag hem igen. Hem till Värmland, hem till landet utanför Arvika.

Om jag inte hade haft möjligheten att flytta hem vet jag inte vad som hade hänt, men det var aningen enklare att få boende och jag fick till och med lån för att själv köpa en lägenhet. Lite extrajobb här och lite extrajobb där byggde upp en buffert igen och jag kunde fortsätta att leva. Det var även tack vare många långa promenader längs grusvägar, lugna stunder i solen på gården och naturens tystnad.

Nu bor jag i Karlstad, det är en bättre utgångspunkt för mig, men jag är noga med att få lediga helger hemma på landet. Och det är så långt ifrån skräpyta man kan komma. Det är mycket mer skräp i en storstad. Skräp som fåglarna har rivit ur skräpkorgar, skräp i form av oljud och stress. På landsbygden samlas man och hjälps åt, där plockar man bort skräpet efter sig och kämpar för sin överlevnad. En eloge till dem som håller igång bygden så att vi andra kan komma dit och andas ut emellanåt.

Samtidigt som allt mer centraliseras och flyttas till städerna blir landsbygden och dess lugn viktigare. Vi måste flytta dit jobben finns, men med dagens teknik och utbyggnad av fiber borde det inte vara några problem att bo och jobba på landsbygden.

Och vad glad jag blev jag när jag läste att DN ska göra en satsning på lokaljournalistik i landet. Så mycket som jag har tänkt på det sedan jag flyttade från Stockholm, där de flesta medieföretagens huvudkontor ligger. De senaste åren har lokalredaktionerna krympt och försvunnit, det är ett under att vi fortfarande har två länstidningar kvar i Värmland. Men kanske håller det på att vända? Samtidigt som det är viktigt att bevaka vad som händer i USA är det viktigt att bevaka vad som sker runt om i vårt land, för om inte de lokala rösterna får komma till tals kan det bli en skev bild av Sverige.

Lov att läsa

Posted on by Louise Alvarsson

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Kritik, ja tack!

Posted on by Louise Alvarsson

När jag läser en artikel kan jag inte låta bli att vända och vrida på meningarna. Vad händer om man skriver si, vad händer om man skriver så? Ändras innehållet, ändras budskapet? Ett litet syftningsfel kan vara ödesdigert. Vi läser och tolkar texter på olika sätt och många gillar att ge sig in i debatter, ibland dock utan särskilt grundläggande anledningar. Möjligheten att ge svar på tal är en rättighet i vårt demokratiska samhälle, men var gränsen går för att yttra sig om vissa saker kan diskuteras vidare. Debatter är viktiga för att lyfta olika perspektiv och för att låta olika röster komma till tals.

Ju mer internet och sociala medier har utvecklats ju mer alternativa plattformar för debatt och kritik har skapats. Det är enklare att slänga i väg en kommentar på nätet än att få den publicerad i en tidning. Det medför både positiva och negativa effekter. En negativ effekt är om redaktionerna slappnar av och överlåter allt ansvar till folket. Det är på redaktionerna som professionen finns, eller i alla fall borde finnas, där personer med kunskap inom olika områden kan uttala sig och ge kritik. Att kasta sig in i en debatt utan befogenheter kan ställa till det.

Det är skillnad på kritik och kritik. Att kritisera som att trakassera är en ond sak, men att ge konstruktiv kritik är en god sak. Det är den sistnämnda varianten vi ska fokusera på och som behövs för att vi ska utvecklas. Vårt svenska samhälle är starkt präglat av jante, att inte sticka ut för mycket. Det gäller dock inte i varje fall, som till exempel på nätet där folk tar för sig allt mer. Men över lag har vi svårt för att vara helt ärliga och säga vad vi tycker. Återigen så handlar inte kritik om att häva ur sig ondska och hat, utan att på ett ärligt och konstruktivt sätt framföra sina åsikter. Vända och vrida på innehållet, eventuellt ge förslag på förbättringar. Goda argument.

Det gäller även att man är öppen för att ta emot kritik. Ofta får man ingen respons alls på saker man gjort, ibland bara bra. Men jag vågar inte tro att det jag gör är bara bra, jag tror att mycket kan göras ännu bättre.

Låt orden flöda fritt

Posted on by Louise Alvarsson

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.

Första maj och andra papperslösa dagar

Posted on by Louise Alvarsson

I dag är det första maj, röd dag, helgdag, vilket innebär att man inte får tidningen hem på morgonen. Den går visserligen att läsa i digital form, men det är inte samma sak.

Jag accepterar självklart att tryckarna och tidningsbuden behöver få vara lediga, men vill samtidigt uppmärksamma vilka betydelsefulla jobb de har, jobb som behövs. För några veckor sedan läste jag om ett stort medieföretag som hade sagt upp sina tidningsprenumerationer. Inga tidningar för medarbetarna att läsa vid lunchbordet, hur tänker man då? Har även hört om distributionen på landsbygden, som blir allt sämre. Är själv uppväxt på landet och minns att man ofta hann äta frukost innan tidningen kom. Men nu händer det att man även hinner äta lunch. I värsta fall får man åka och hämta den själv.

Nu finns väl internet på de flesta ställen, men där det ännu inte är så bra täckning är på landsbygden, dit man heller inte får tidningen levererad i tid. Hur ska man då hålla sig uppdaterad? Radio och tv, ja visst, men läsförståelsen då?

Jag kan drömma mig tillbaka till en tid då tekniken inte var så dominerande, då man först via tidningsbudet fick reda på vad som hade hänt i världen. I dag kan en nyhet i en tidning vara gammal när man läser den – och därför är det en utmaning för tidningarna att ha bra redaktionellt innehåll som lockar till läsning. Artiklar behöver vara mer fördjupande, analyserande, fler krönikor och intressanta personporträtt.

Allt det korta, snabba får vi via webben. Även om jag personligen föredrar att inte kolla mobilen det första jag gör när jag vaknar. Jag vill läsa tidningen. I pappersformat. Och en röd dag som i dag inser man verkligen hur mycket man saknar den. Extra värdefull är den vanligtvis tjocka söndagstidningen en ledig dag när man har tid att läsa och äta frukost i lugn och ro.