Hemma igen

Värmlands bokfestival är över för i år. Jag genomförde sex samtal och mina egna punkter Värmland skriver och Drömsommarjobbet. Det var två hektiska dagar men kul att få möta vänner och kollegor igen. Speciellt efter den långa tid med pandemi som har varit. Det är en slags tomhet som uppstår efteråt – efter att ha läst på, läst böcker och förberett sig. Nu är alla samtal genomförda och manuskorten slängda. Jag känner mig glad och nöjd. Fina möten, minnen. I dag, dagen efter festivalen, har jag inte gjort någonting speciellt, bara varit hemma med min man och son. Varit hemma i skogen. Efter två dagar i stan har det varit extra skönt att få vara här hemma. Skogen är min utgångspunkt. Här kan jag landa och reflektera, här kan jag andas och tänka mera. Efter två dagar i stan. Jag har fått mycket inspiration som i dag har fått sjunka in och jag ser fram emot att få ta tag i mitt eget skrivande igen. 

Skriva sig in i hösten

Många ogillar hösten för att det blir mörkare och kallare, men det gör inte jag. Jag gillar hösten och de mörkare kvällarna, då kan jag lättare tillåta mig att sitta inne och läsa eller skriva. På hösten brukar det även vara många läs- och skrivrelaterade arrangemang. Men på grund av corona såg det annorlunda ut förra året. En del genomfördes digitalt, en del ställdes in eller sköts upp. I år är det mer normalt läge igen. Coronarestriktionerna har släppt, även om vi ska vara fortsatt försiktiga, och folk har börjat röra på sig ute i samhället igen. Så det är ju en ljusglimt i höstmörkret! 

För mig innebär den här hösten läs- och skrivfest i Askersund (lördagen den 16 oktober), Värmlands bokfestival (19-20 november), Värmland skriver (deadline 31 oktober) samt Shared reading med en grupp på min hemmaort Glava (fyra träffar med avslutande skrivarworkshop). Och så jobbar jag 50 procent på universitetet och är föräldraledig 50 procent. Jag gör så gott jag kan för att hinna med det jag brinner för att göra – jobba med läsande och skrivande. 

Jag hoppas på många mörka kvällar i höst, då jag kan sitta inne och läsa böcker inför de samtal jag ska genomföra på bokfestivalen och inför mina Shared reading-träffar, och jag önskar tid för att skriva. För skrivandet släpper jag inte. Om det så bara blir en kvart om dagen. Det sista innan jag lägger mig eller på morgonen när jag har vaknat. Skriva måste jag göra och jag tror att fler skulle må bra av att skriva – kanske för att överleva hösten?! Skrivandet kan skapa klarhet och förtydliga tankar och känslor som man har inom sig. Så kanske kan skrivandet hjälpa dig in i hösten? Tänd ljus och skapa en mysig plats där du kan sitta. Ett rum för skrivandet. Ge dig själv det! Och så kanske vi ses någonstans! 

Skriva höst

Ett år

Ett år fyllde han i går. För ett år sedan föddes han, vår Lille V. Det är ett år som har gått fort och samtidigt känns det så länge sedan.

Tiden – året – ett år.

Vad är det med ett år? Att man säger att det har gått ett år. Man pratar ofta om ett år när någon har dött – om ett sorgeår – att man behöver ett år på sig för att gå igenom alla dagar. Man har inte sörjt klart efter ett år, men man har överlevt. 

Sorg och glädje ligger nära varandra. Att få och att mista. Att få något innebär att man kan mista det. 

Jag har aldrig varit så full av glädje som när vi fick V, och jag försöker att påminna mig om glädjen varje dag, men kan samtidigt vara orolig. För att någonting kan hända. Från det ögonblicket då jag fick reda på att jag var gravid har jag varit både glad och orolig.

Han har nu levt ett år. Det har gått ett helt år, och så mycket som har hänt. Både med honom och med mig. Tack vare skrivandet kan jag gå tillbaka till alla dagar och minnas. Minnas dagen då han föddes, dagen efter och alla andra dagar. Ett år. 

Jag har parallellt med de senaste dagarna läst vad jag skrev för ett år sedan. Vi väntade och väntade. Vi väntade på att han skulle komma. Ingen visste, ingen kunde veta. Det bara hände när det hände.

Ingen förlossning är den andra lik, men så unik. För mig och för alla andra. Jag kommer aldrig att glömma, jag kommer alltid att minnas. De fysiska såren har bleknat men jag minns fortfarande väldigt väl hur jag kände och tänkte. Kanske för att jag kan gå tillbaka till min dagbok och läsa. 

För ett år sedan var vi kvar på BB. Han var helt ny. Ny för världen, ny för oss, ny för alla. Nu är han given, men man får inte ta någon eller något helt för givet. Därför försöker jag verkligen att tänka på varje dag som en egen och unik dag, som aldrig kommer åter. Och jag skriver i min dagbok.

Ett år. Vi har levt tillsammans i ett år. 

Grattis till oss! 

För ett år sedan.

Drömmen om att skriva

Det är en vecka sedan vi avslutade Drömsommarjobbet och det var fyra veckor som gick fort. Jag är så glad över att jag fick vara handledare för de tio ungdomarna som hade skrivande som inriktning. Och som jag anade innan vi startade så gav de mig mycket energi och inspiration. Jag hoppas att de också känner sig nöjda och har fått inspiration till att fortsätta med sitt skrivande. De har alla imponerat på mig med sina texter, med olika stil och språk, ingen den andra lik. De fick skriva på ett längre skönlitterärt projekt under hela perioden, och de texterna kommer att tryckas upp i en bok, men de fick även skriva kortare texter och fick testa på journalistik och dramatik. Fokus låg på processen, från start till mål, och de fick bland annat jobba med respons och redigering. De fick skriva och läsa och dela med sig, och jag läste och gav dem kommentarer. Och så kom frågan till slut, på avslutningsdagen: Vad skriver du då? Jag tvekade innan jag svarade. Ja, vad skriver jag… De vet ju att jag har skrivit boken Skriv bara skriv, men när det kommer till det mer skönlitterära så vet de inte. Jag har inte pratat något om mitt skrivande, det har ju varit fokus på deras skrivande. Men eftersom jag fick frågan så måste jag ju svara. Jag skriver såklart skönlitterärt, men än så länge är det för mig själv. Efter att vi hade skilts åt funderade jag och kom fram till att jag också borde dela med mig av det jag skriver eftersom de har varit så modiga och gjort det. Så här nedan kommer ett utdrag ur det projekt som jag håller på med just nu. Vi får se vad det blir av det. Min ambition är att slutföra det, att komma till punkt. Jag ser processen som det viktigaste, precis som jag undervisar andra om, men visst vore det kul att få nå ut med sina ord. Jag kan ju drömma om det i alla fall. Och nu har jag semester i fem veckor, så nu ser jag fram emot att få ägna mig åt mitt eget skrivande.

Njut av sommaren och hoppas att du också får tid till att skriva om du vill det! 

Jag och drömsommarjobbarna.
Foto: Øyvind Lund

—————————-

Ur mitt skrivprojekt:

Jag sitter och tittar på gräset som är grönt och som växer så att man nästan kan se det. Det borde verkligen klippas, men jag har fått order om att inte gå och dra runt på den tunga gräsklipparen när jag är höggravid. Jag ser det annars som motion – att klippa gräset, men har fått lyda att låta bli nu i slutskedet. Att gräset får växa sig vilt är något som bin och insekter gillar och det är bra för den biologiska mångfalden, så jag får väl se det som en välgärning. En massa små vita klöver sticker upp i gräset, som att mattan vore täckt av snö, men nu är det sensommar och kvällen är ljummen. Jag vill ta vara på stunden som att den vore den sista. Jag går in och hämtar min skrivbok och går ut och sätter mig igen. Jag behöver skriva, för genom att skriva kan jag bevara den här stunden. Jag kan gå tillbaka till just de här sidorna längre fram och läsa. Läsa om vitklövern som växer i gräset och om magen som är i vägen och som inte borde kunna bli större än vad den är nu.

Drömsommarjobbet

De var drygt femtio som sökte, ett tjugotal som fick komma på intervju och tio som fick en plats. Så kul att så många ungdomar i Värmland vill skriva och så kul att det är första året med inriktning skrivande på Drömsommarjobbet. (Drömsommarjobbet drivs av Region Värmland)

Jag har jobbat för att skrivande borde finnas med som inriktning på Drömsommarjobbet i flera år så när jag fick frågan om att vara handledare kunde jag såklart inte tacka nej. Jag har sedan jag fick frågan tidigare i år funderat på upplägget och har jobbat med det under lång tid. Vi har fokus på kreativt och skönlitterärt skrivande med många mindre skrivövningar och ett längre skrivprojekt som de ska skriva på under hela perioden. Vi kommer att få besök av författare och andra verksamma inom litteraturområdet, de kommer att få tips och råd och mycket inspiration. Det ska bli spännande att få följa de här tio ungdomarna och se vad de kommer att producera under tidens gång. Något som jag tycker är viktigt och som jag kommer att betona är skrivprocessen. Att processen kanske är viktigare än målet – även om det är viktigt att nå ett mål också. Det kommer att bli fyra veckor hårt jobb för deltagarna, men roligt hoppas jag! De ska ägna sig åt skrivande sex timmar per dag i fyra veckor, men de kommer ju ha möjlighet att välja var de vill sitta och skriva – om de vill sitta ute om solen skiner eller inne om det regnar. Det bestämmer de själva. Jag kommer att styra till viss del, men det innebär även eget ansvar och självdisciplin. Att bli författare. Att jobba med skrivande. Och avslutningsvis kommer deras texter att tryckas upp i en bok.

Att få vara ledare för dessa ambitiösa skribenter är en ynnest. Det var så svårt att välja ut tio av alla de som sökte och som kom på intervju. Det är en stark grupp med deltagare som redan skriver väldigt bra. Förhoppningsvis kommer de att skriva ännu bättre, eller i alla fall ha utvecklat sitt skrivande och fått nya idéer, efter de här fyra veckorna. Det är ett drömsommarjobb för mig också. I fyra veckor. Sedan väntar semester för mig. Fem veckor semester då jag hoppas få tid till mitt eget skrivande, och förmodligen är jag full av energi då efter att ha avslutat Drömsommarjobbet med inriktning skrivande.

Så mycket mer tid att skriva än så här har jag inte just nu, men eftersom jag uppmanar mina deltagare att skriva dagbok/loggbok varje dag för att stämma av hur det går med skrivandet borde jag göra detsamma. Skriva lite varje dag om hur det går med mitt skrivande. Det är väl ett bra tips till alla som vill skriva. Så skriv, och skriv om skrivandet. Skriv i sommar. Skapa ditt eget drömsommarjobb!

Att dela läsande och skrivande

Jag skriver mest, men läser också mycket, och att skrivande och läsande hänger ihop är inte något nytt. När jag fick frågan om att gå en kurs i Shared Reading såg jag det som en möjlighet för att i nästa steg kunna koppla på skrivandet. Tack Region Värmland och Värmland läser för platsen på kursen!

Shared Reading är en metod som har sitt ursprung i Liverpool och det är därifrån våra kursledare kom. Shared Reading går ut på att läsa högt i grupp – att dela läsning. En ledare kan läsa upp högt, deltagarna kan läsa upp högt, det är upp till var och en, men man kan vara deltagare och bara lyssna också. Det finns inga krav i en sådan grupp. Man kan läsa ett stycke i taget för att sedan stanna upp, reflektera och diskutera. Man kan dela med sig av egna erfarenheter eller prata fritt utifrån vad texten handlar om – vad som berör en, vad man får för tankar och funderingar. Det är oftast kortare texter som läses, som en novell eller poesi, men det kan även vara en del ur ett större verk. Min idé är nu att kombinera läsande med skrivande. Vi läser först och skriver sedan. Kanske kommer vi även att utgå från skrivandet från start – att skriva först och läsa sedan. Det beror på vilken grupp det gäller och hur vana deltagarna är att skriva. Det är deltagarna och deras önskemål som kommer att avgöra upplägget.

Även om min idé är att föra in skrivande i Shared Reading så kan jag hålla träffar som handlar enbart om att läsa. Vi läser då en text som jag har valt i förväg. Deltagarna vet inte vilken text som ska läsas – den ska vara ny för alla. Eftersom ingen känner till texten finns heller inga krav på att vara förberedd. Ingen behöver känna att man ska ha hunnit läsa någonting inför att vi ses. Det ska inte finnas några prestationskrav. Att ses i den här formen känns viktigt och relevant i dagens samhälle då många mår dåligt av olika anledningar. Många känner att de hela tiden ska prestera och leverera, men när vi ses och läser och skriver tillsammans får man vara fri och kreativ. Som man är. Det som kommer ur en för stunden.

Det är viktigt att introducera läsande och skrivande i tid, och som mamma försöker jag att leva som jag lär och läser mycket för mitt barn. (Han har dock inte börjat skriva än.) Vi har den senaste veckan fått tre böcker av biblioteket (Arvika bibliotek); två skickade på posten och en genom BVC. Tack för det! Bra att det uppmärksammas vad viktigt det är att läsa, och när man läser för ett barn är just det gemensamma läsandet i fokus – att prata om det man läser, att förklara ord och bilder.

Jag är föräldraledig på femtio procent och njuter av alla timmar som jag har tillsammans med min lille V, men jag tycker att det är kul att jobba också. Jag hinner inte med allt som jag vill, sådan är verkligheten, men jag får prioritera vad jag gör och tar mig an. Att läsa och skriva står högt upp på listan och jag ser fram emot att möta andra som vill göra det tillsammans med mig.

Här har vi bokstart-samtal med Arvika bibliotek. Det ska börja läsas i tid!
Foto: Pappan Magnus Lersten

Läs mer om Shared Reading: https://www.thereader.org.uk/

En speciell dag

Den tjugoförsta mars är en speciell dag, det är dagen då det som inte får hända hände. Dagen, eller rättare sagt natten, då allt förändrades. Ingenting är sig likt efter det. Hur annorlunda livet blev. Slutna ögon, inga bromsspår. Bara tvärstopp. Det jag trots all sorg har tagit med mig är att inget liv är evigt och att det inte är värt att köra på för hårt. Stanna upp innan det är för sent.

Jag försöker att stanna upp varje dag, flera gånger varje dag. Jag bearbetar med hjälp av min penna. Jag har alltid haft skrivandet som hjälp. Speciellt då. Även nu. Det är något som jag alltid kommer att bära med mig. Jag skriver varje dag – skriver för att leva vidare. Livet, som inte blev som jag hade tänkt mig, men som blev bra ändå. Hur hade det varit om det som hände inte hade hänt? Hade jag inte varit den jag är i dag då? Så mycket som vi inte vet om livet och vad som händer efter livet, men genom att skriva kan vi alla fall bearbeta våra tankar.

Det är även världspoesidagen i dag. Poesi, som är en av skrivandets starkaste former – det som inte går att förklara, där ord saknas för att kunna beskriva. Där stämning och känslor får uppstå mellan raderna.
Mellan raderna
Känslorna som
inte går att beskriva
Slutna ögon, inga bromsspår
Bara tvärstopp

Vi åkte till platsen och tände ett varsitt ljus. Jag tänder ett ljus och tänker och skriver. Det är en dag som jag alltid kommer att minnas. Ett datum som gör mig påmind om den dagen då han inte fanns med oss något mer. Den tjugoförsta mars.

Att vara digital

I dessa tider. Så tråkigt att vi inte kan ses i det fysiska rummet. Men vi kan som tur är ses på andra sätt, via nätet. Om vi inte ses utomhus och håller avstånd vill säga. Men den här texten handlar om det digitala, och styrkan med det digitala är att man kan vara med var man än befinner sig. Det spelar inte någon roll var man bor. Jag kan sitta i mitt hus på landet och vara med, vilket är kanon. Dessutom är jag föräldraledig så jag skulle ha haft svårt för att ta mig till olika fysiska platser om allt hade varit normalt. Så oavsett hur man är som person, om man gillar att resa eller att vara hemma, kan man nu enkelt koppla upp sig och delta. Inte alltid så enkelt med tekniken – jag vet – men det brukar lösa sig. Man vänjer sig. Och jag tror att hela samhället kommer att ha ändrat beteende efter den här pandemin. Det kommer att vara mer accepterat, och kanske till och med rekommenderat, att vara med via nätet istället för att åka en lång sträcka för ett kort möte. Det gör det enklare för mig på två plan – både som deltagare och som mötesansvarig. Jag kommer även att kunna hålla fler möten, kurser och handledningar hemifrån. Det skulle inte vara möjligt om allt skulle behöva anordnas på fysiska platser. Jag har själv ändrat inställning under den här perioden. Jag var aningen fientligt inställd till tekniken och det digitala tidigare. Jag har alltid helst velat ha fysiska möten. Jag ser såklart jättemycket fram emot att få träffas på riktigt när corona är över, men om jag ska hålla i en kurs behöver inte alla träffar vara fysiska utan en del kan vara digitala.

Så. En effekt av detta är att jag kommer vara lite mer digital under våren. Det jag än så länge kan berätta om är att jag kommer ha en träff med läkande skrivande på den nya skrivplattformen skrivcafé.se. Jag kommer även att inleda ett samarbete med picapen.com. På picapen.com kan du skriva, spara och dela dina texter. Kolla in det!

Från och med första mars, då vår lille V är ett halvår, kommer jag att återgå till min tjänst på Karlstads universitet som skrivhandledare också. På halvtid. Jag och min man ska dela på föräldraledigheten, vilket känns bra. Det har varit underbart att vara hemma med V, men ska bli kul att börja jobba igen också. Även skrivhandledningarna kommer att ske digitalt så det kommer att bli hemmajobb under våren.

Jag trivs bra hemma och har ingenting emot att jobba hemifrån, men jag längtar som så många andra efter att få ses igen. Vi får föreställa oss att vi sitter vid samma bord ändå.

Att vara digital
Min utsikt när jag jobbar hemifrån.

Ett år som vi kommer att minnas

Jag bläddrar igenom mina dagböcker (eftersom jag fyller flera per år) och årets tema är nog väntan. Det började med att jag fick reda på att jag var gravid – en nio månader lång väntan på ett barn. Och så kom coronaviruset som ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på. Vi fick börja arbeta hemifrån och hemarbetet övergick så småningom i semester. Det blev en helt okej sommar och vi kunde ses utomhus. Coronaviruset lugnade ner sig, men så kom hösten och en andra våg som befarat. Coronaviruset har ställt till det på många plan. Jag och min man var till exempel oroliga för att han inte skulle få följa med på förlossningen, men han höll sig frisk som tur var, och fick följa med. Vi fick dock inte lämna sjukhuset när vi väl hade kommit in. Det var en märklig känsla – att vara inlåst på ett sjukhus, där det för övrigt var väldigt tomt.

När vi var på förlossningen upplevde vi till viss del den underbemanning som det varit skriverier om. Som tur var gick vår förlossning bra, men när jag kom hem och hade återhämtat mig skrev jag en insändare som publicerades i våra regionala tidningar. Kanske bidrog min insändare tillsammans med andra inlägg i debatten till att det nu har skett vissa förändringar inom förlossningsvården. Att hyrläkare ska tas in kanske inte är den bästa lösningen enligt mig, men jag hoppas att det kommer avlasta personalen så att de känner att de kan göra ett bra arbete. Det är viktigt att vi har en fungerande förlossningsvård i länet. Det är viktigt att vi har en fungerande vård över huvud taget. Och efter det här året tror jag vi alla kan skriva under på det. All heder till alla inom sjukvården som har arbetat extrapass och vårdat coronapatienter och andra patienter.

Det har minst sagt varit ett speciellt år, då vi inte har kunnat umgås som vi brukar, inte resa som vi brukar, men förhoppningsvis kan det komma någonting gott ur det hela – att vi till exempel inte kommer att resa i onödan utan kan ha möten via nätet. Att minska resandet är ett sätt att bidra till ett bättre klimat. Tjugo tjugo har för övrigt varit det varmaste året hittills. Det regnar ute när jag skriver detta, på nyårsafton. Det ska ju vara kallt och snö nu. Så vi får inte glömma bort klimatfrågorna trots att coronapandemin har tagit stort utrymme under året.

En väntan var det även på vem som skulle bli president i USA. Det blev inte Donald Trump en gång till som tur var. Och med Joe Biden som ny president återansluter USA till Parisavtalet och han har lovat att satsa mer på klimatarbetet, vilket känns hoppfullt.

Tillbaka till min dagbok. Ibland har jag skrivit flera sidor, ibland bara några rader, ibland på morgonen, ibland på kvällen. Men jag har försökt att skriva varje dag. Och som avslut på mina dagliga texter har jag ritat ett hjärta – ett hjärta för att bli påmind om det som är bra. Genom att skriva har jag tagit mig igenom ytterligare ett år. Och trots coronapandemin och ett allt varmare klimat är tjugo tjugo det hittills bästa året i mitt liv, eftersom lille V föddes då.

Detta år kommer vi alla att minnas.
Ett tips för att minnas är att skriva, och glöm inte att påminna dig själv om det som är positivt!

Gott nytt år – och distanskramar!

Ett hjärta

Barns språkutveckling

I går var jag med på en föreläsning som anordnades av Region Värmland, om barns språkutveckling. Huvudmålgruppen för föreläsningen var personal från förskola, barnhälsovård och bibliotek, men som skrivpedagog och nybliven förälder kvalade jag in och fick vara med. Det var en intressant förmiddag via zoom, med Barbro Bruce, leg. logoped och docent i utbildningsvetenskap bland annat.

Här kommer ett citat från Barbro: ”Det är som luften vi andas – vi kan inte leva utan språket.”
Så sant. Jag höll med om i princip allt hon sa, även om en del var rätt självklart, som medveten närvaro, att möta barnen på deras nivå. Men några nya ord/begrepp tog jag med mig, bland annat att ”varmprata” som egentligen innebär medveten närvaro, att lyssna, bekräfta och utgå från det som barnet visar intresse för och vill berätta om.

Extra mycket fastnade jag för – och håller med om! – vikten av skrivandet. Det är aldrig för tidigt att lägga grunden för skriftspråket, menade Barbro. Redan med de minsta barnen kan man skapa ett intresse för det skrivna ordet, även om det inte behöver vara bokstäver. Det kan vara andra symboler, där hon hade ett exempel med ett barn som ritade streck för att förklara vem mamma och pappa var. Det längre strecket var pappa, det kortare var mamma, och så gjorde barnet ett ännu kortare streck som var hen själv.

Jag ska inte vara pedagog här hemma, men som förälder har man det största ansvaret, även om det ibland glöms bort. I samhället är det stort fokus på vad till exempel förskolan ska göra. Alla vuxna är viktiga för barnen – för att hjälpa barnen i deras språkutveckling och att vara läsande och skrivande förebilder.

Förutom att jag tar med mig tankar och idéer från föreläsningen i min roll som mamma kommer jag att ha användning av det som skrivpedagog i min egen verksamhet, där jag möter både äldre och yngre. Jag vill inspirera alla till att skriva, och genom att skriva utveckla sitt språk – skapa sitt eget språk. Språket är grunden för att kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Min lilla här hemma har inga tydliga ord än, men nog är han duktig på att göra sig hörd och få det han vill. Nu när jag är föräldraledig tillbringar jag i princip all tid med honom och lär på så vis känna honom och hans sätt att kommunicera. Det här inlägget skrev jag i går kväll när han hade somnat och när det var föreläsning blev han passad av sin pappa och mormor. Han har flera vuxna personer – bra förebilder – runt sig. Jag önskar att alla barn hade det, men tyvärr finns det ju barn som inte har det. Då har en institution som förskolan en viktig roll. Även barnhälsovården och biblioteken.

Region Värmland har nyligen meddelat att de har fått en miljon från Kulturrådet för att arbeta vidare med och utveckla samarbetet mellan förskola, barnhälsovård och bibliotek. Det ser jag som mamma fram emot – att förhoppningsvis märka av under åren då min son växer upp. Projektet heter Förundran, ett ord taget ur förskolans läroplan.

Här nedan en bild på mig och lille V, som pratar för fullt.

Jag och lille V
Foto: Pappa Magnus Lersten