Ett år

Ett år fyllde han i går. För ett år sedan föddes han, vår Lille V. Det är ett år som har gått fort och samtidigt känns det så länge sedan.

Tiden – året – ett år.

Vad är det med ett år? Att man säger att det har gått ett år. Man pratar ofta om ett år när någon har dött – om ett sorgeår – att man behöver ett år på sig för att gå igenom alla dagar. Man har inte sörjt klart efter ett år, men man har överlevt. 

Sorg och glädje ligger nära varandra. Att få och att mista. Att få något innebär att man kan mista det. 

Jag har aldrig varit så full av glädje som när vi fick V, och jag försöker att påminna mig om glädjen varje dag, men kan samtidigt vara orolig. För att någonting kan hända. Från det ögonblicket då jag fick reda på att jag var gravid har jag varit både glad och orolig.

Han har nu levt ett år. Det har gått ett helt år, och så mycket som har hänt. Både med honom och med mig. Tack vare skrivandet kan jag gå tillbaka till alla dagar och minnas. Minnas dagen då han föddes, dagen efter och alla andra dagar. Ett år. 

Jag har parallellt med de senaste dagarna läst vad jag skrev för ett år sedan. Vi väntade och väntade. Vi väntade på att han skulle komma. Ingen visste, ingen kunde veta. Det bara hände när det hände.

Ingen förlossning är den andra lik, men så unik. För mig och för alla andra. Jag kommer aldrig att glömma, jag kommer alltid att minnas. De fysiska såren har bleknat men jag minns fortfarande väldigt väl hur jag kände och tänkte. Kanske för att jag kan gå tillbaka till min dagbok och läsa. 

För ett år sedan var vi kvar på BB. Han var helt ny. Ny för världen, ny för oss, ny för alla. Nu är han given, men man får inte ta någon eller något helt för givet. Därför försöker jag verkligen att tänka på varje dag som en egen och unik dag, som aldrig kommer åter. Och jag skriver i min dagbok.

Ett år. Vi har levt tillsammans i ett år. 

Grattis till oss! 

För ett år sedan.

I brist på tid

I dag sitter jag och funderar över tiden. Det med anledning av att jag missade en deadline förra veckan. Det var ingen allvarlig deadline som tur var, det handlade om att skriva ett inlägg till en sida för andra som skriver, men ändå – jag brukar inte missa mina deadlines. Jag hade skrivit in det i kalendern, i min papperskalender som jag alltid tittar i, och brukar alltid skriva i tid för att bara kunna trycka på knappen när det är dags. Men några dagar för sent insåg jag alltså att datumet hade passerat. Hela maj månad har passerat väldigt fort. Det är första juni i övermorgon. Jag funderar på vad jag har gjort med min tid?

Tiden är ett ämne som många har skrivit om, tiden är ett intressant ämne som fler kan skriva om. Därför skriver jag också. Om tiden. Att ta sig tid, det är väl det man måste. Bara bestämma sig för att sätta sig ner och skriva – om det nu är skriva man vill. För mig handlar det i alla fall om att hitta tid till skrivandet. Men i maj har det inte funnits många minuter över, de har upptagits av annat, av vad vet jag inte, men förmodligen av sådant man gör utan att reflektera över det. Av jobb, av långt gräs som behöver klippas, av rabarberpajer som vill bakas och smakas och av helgdagar då man ska umgås med andra. Förmodligen. Med det menar jag inte att jag inte vill klippa gräset, baka rabarberpajer och umgås, men jag skulle gärna ta emot lite tid till mitt eget skrivande. Kanske måste jag dra ner på mina ambitioner, välja mellan det ena och det andra, men helst inte. Och så tänker man att man en röd och ledig dag som i dag ska hinna ta igen allt man inte hunnit under en hel månad. Och så vill jag ta en promenad, vi ska laga lunch och sedan ska jag gå igenom ett korrektur. Men en kort text om tid kan jag skriva i alla fall. Sen är det bara att se fram emot semestern – då borde jag väl hinna med lite mer av allt det där jag tänkt under våren.

Ha nu en trevlig dag, oavsett vad du gör med din tid!

En lucka var dag fram till jul

Hösten har varit lång, det har varit mycket jobb och många spännande uppdrag, men jag har saknat egen skrivtid. Jag har tänkt och tänkt och tänkt, att jag ska sätta mig ner och skriva, när jag kommer hem, efter maten, innan jag lägger mig. Men så är jag för trött och somnar bums. Är avundsjuk på dem som vaknar mitt i natten, som kan gå upp och sätta sig för att skriva, men det går inte när man vet att man måste upp igen när klockan ringer klockan sex. Det skulle bli alldeles för få timmar sömn. De idéer som jag får när jag vaknar på natten får jag skriva ner i ett block och spara till en annan dag. Till en annan dag. Och så tänker jag igen, i bilen på väg hem, att när jag kommer hem ska jag skriva. I går gjorde jag det! Efter maten, innan klockan blev för mycket. Ingen teve stod på i rummet intill och störde mig. Tack för det – eftersom jag inte klarar av att koncentrera mig när det är mycket ljud runt omkring. Det ska helst vara helt tyst när jag skriver, så att jag kan fokusera på orden och formuleringarna som uppstår i mitt huvud. Men vi är olika. För en del går det utmärkt att lyssna på musik eller ha annat ljud i bakgrunden – det kan få dem att komma i stämning. Och visst, musik kan absolut skapa stämning och inspirerar även mig till skrivande, men då i ett skede innan jag ska fokusera på texten. Nu är det julmusik som gäller, det är ju första december i dag. Julmusik som vi lyssnar intensivt på under en månad en gång om året. Musik som framkallar minnen och bilder från tidigare år, med både sorg och glädje. I år känns julen lite extra speciell eftersom det är den första i vårt nya hus, med en ny familjekonstellation. Vi kommer inte ge varandra några julklappar, istället ska vi ge oss själva något som vi vill ha och behöver. Jag kanske inte borde avslöja det redan nu, men jag har funderat och kommit på vad jag ska ge till mig själv och jag tänkte börja med det redan i dag. En liten lucka varje dag, då jag ska ägna mig åt att skriva. Önska mig lycka till så önskar jag dig lycka till – och en trevlig adventstid.

Skrivluckor

Tjugofyra skrivluckor.