Barns språkutveckling

I går var jag med på en föreläsning som anordnades av Region Värmland, om barns språkutveckling. Huvudmålgruppen för föreläsningen var personal från förskola, barnhälsovård och bibliotek, men som skrivpedagog och nybliven förälder kvalade jag in och fick vara med. Det var en intressant förmiddag via zoom, med Barbro Bruce, leg. logoped och docent i utbildningsvetenskap bland annat.

Här kommer ett citat från Barbro: ”Det är som luften vi andas – vi kan inte leva utan språket.”
Så sant. Jag höll med om i princip allt hon sa, även om en del var rätt självklart, som medveten närvaro, att möta barnen på deras nivå. Men några nya ord/begrepp tog jag med mig, bland annat att ”varmprata” som egentligen innebär medveten närvaro, att lyssna, bekräfta och utgå från det som barnet visar intresse för och vill berätta om.

Extra mycket fastnade jag för – och håller med om! – vikten av skrivandet. Det är aldrig för tidigt att lägga grunden för skriftspråket, menade Barbro. Redan med de minsta barnen kan man skapa ett intresse för det skrivna ordet, även om det inte behöver vara bokstäver. Det kan vara andra symboler, där hon hade ett exempel med ett barn som ritade streck för att förklara vem mamma och pappa var. Det längre strecket var pappa, det kortare var mamma, och så gjorde barnet ett ännu kortare streck som var hen själv.

Jag ska inte vara pedagog här hemma, men som förälder har man det största ansvaret, även om det ibland glöms bort. I samhället är det stort fokus på vad till exempel förskolan ska göra. Alla vuxna är viktiga för barnen – för att hjälpa barnen i deras språkutveckling och att vara läsande och skrivande förebilder.

Förutom att jag tar med mig tankar och idéer från föreläsningen i min roll som mamma kommer jag att ha användning av det som skrivpedagog i min egen verksamhet, där jag möter både äldre och yngre. Jag vill inspirera alla till att skriva, och genom att skriva utveckla sitt språk – skapa sitt eget språk. Språket är grunden för att kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Min lilla här hemma har inga tydliga ord än, men nog är han duktig på att göra sig hörd och få det han vill. Nu när jag är föräldraledig tillbringar jag i princip all tid med honom och lär på så vis känna honom och hans sätt att kommunicera. Det här inlägget skrev jag i går kväll när han hade somnat och när det var föreläsning blev han passad av sin pappa och mormor. Han har flera vuxna personer – bra förebilder – runt sig. Jag önskar att alla barn hade det, men tyvärr finns det ju barn som inte har det. Då har en institution som förskolan en viktig roll. Även barnhälsovården och biblioteken.

Region Värmland har nyligen meddelat att de har fått en miljon från Kulturrådet för att arbeta vidare med och utveckla samarbetet mellan förskola, barnhälsovård och bibliotek. Det ser jag som mamma fram emot – att förhoppningsvis märka av under åren då min son växer upp. Projektet heter Förundran, ett ord taget ur förskolans läroplan.

Här nedan en bild på mig och lille V, som pratar för fullt.

Jag och lille V
Foto: Pappa Magnus Lersten

Vikten av att kunna skriva

Jag sitter hemma och väntar på att barnet i min mage ska vilja komma ut. Men han verkar trivas där inne och har inte bråttom. Samtidigt startar skolorna upp efter sommaren och mina kollegor är tillbaka på jobbet. Lite märkligt känns det att vara hemma, att inte börja jobba, men de flesta som kan jobbar fortsatt hemifrån på grund av corona. Det är inte normalt läge för någon just nu.

Medan jag väntar sysselsätter jag mig med diverse olika aktiviteter. Till exempel så har jag i lugn och ro sett på UR-programmet Skrivglappet. Se det! Programmet berörde mig såklart, eftersom det handlar om det jag jobbar med och brinner för – om vad viktigt det är att kunna skriva. Både arbetsgivare och lärare uttalar sig om ungas skrivbrister. På universiteten märks det när nya studentgrupper kommer och om de inte tar den hjälp de kan få då tar de med sig bristerna ut på arbetsmarknaden (om de blir godkända vill säga). I Skrivglappet berättar arbetsgivare om att de har fått införa skriv- och språktest och i vissa fall behöver de även utbilda nyanställda så att de lär sig att skriva korrekt. I de flesta yrken är det viktigt att kunna formulera sig i skrift. Det kan bli allvarliga konsekvenser om till exempel en anställd inom en myndighet använder ett felaktigt ord som kan leda till ett felaktigt beslut.

I Skrivglappet är en kollega till mig, från ett annat lärosäte, med. Hon berättar om vad vi som skrivhandledare på universiteten kan hjälpa till med. Men det behövs såklart insatser och resurser tidigare under skolgången. Det räcker inte med att små barn lär sig att skriva sitt namn. Skrivandet behöver underhållas och utvecklas. En norsk skola är med som exempel på hur man kan jobba med skrivande på ett stimulerande sätt. Och om att skriva för hand. Den digitala tekniken (datorer, plattor, mobiler) är bra till en viss gräns, men vi kan inte förlita oss till den. Vi måste kunna skriva för hand. Genom att skriva för hand lär man sig själv hur man stavar ett ord och formulerar en mening. Det är inte datorn som gör det åt oss. Att skriva för hand hjälper oss även att minnas bättre och personligen är jag övertygad om att penna och papper gör oss mer kreativa.

Man kanske inte måste tänka på stavning och grammatik i det första skedet, men i det andra. Det är viktigt att det finns lust och glädje i skrivandet. Så många unga men även vuxna jag mött som inte tycker det är roligt att skriva, som uttrycker svårigheter och i och med det tycker att det blir tungt och tråkigt och ett onödigt måste. Därför tycker jag att man alltid ska inleda med ett mer lustfyllt skrivande – skriva om vad som helst för att sedan övergå till någonting mer formellt. Det krävs såklart träning och ihärdighet, man behöver skriva varje dag. Det behöver inte vara långa texter, men för att hålla igång.

Skrivandet är viktigt för oss alla, för att bli delaktiga samhällsmedborgare. Vill man kunna vara med och påverka behöver man kunna formulera sig i skrift. Och vi behöver börja med barnen, med de minsta. Jag ser fram emot att få möta barnet i min mage. Jag undrar vem han är och vem han kommer att bli? Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att inspirera och motivera honom till att vilja skriva.

Länk till UR-programmet Skrivglappet!

På UR:s hemsida hittar man även annat intressant innehåll om och relaterat till skrivande.

Lycka till med ditt skrivande och glöm inte att vara en bra förebild!

Att skriva om sorg och saknad

I dag har jag varit vid graven, jag har varit där och tänt ett ljus. Inför hans födelsedag, inför Allhelgonahelgen. Det är det vackraste med mörkret – alla ljus som lyser upp. Ljus för dem som inte lever längre, ljus för dem vi ändå tänker på, ljus för dem vi saknar.

Sorg och saknad är något som vi inte pratar så mycket om, det glöms lätt bort i vardagen då andra sysslor tar över. Men det är viktigt att ge sig tid för reflektion – reflektera över livet som vi lever och liv som inte längre levs. Att skriva kan vara ett bra sätt för att bearbeta dessa tankar. Skriva ner och se orden framför sig. Jag har alltid skrivit, både i lättare stunder och i svårare stunder, och av någon anledning blir det ofta bättre texter när jag skriver om smärta – utifrån hjärtat. Det är texter som jag inte visar upp för andra, eller så är det det på sikt. Om man vill skriva om något som berör, som kan vara känsligt, är ett råd att inte förhasta. Låt bläcket torka. Att skriva för hand är ett annat tips. Och att andas.

När jag inte bodde i närheten av graven och beklagade mig över att inte kunna tända ett ljus sa min mamma till mig att det inte spelar någon roll var jag är, utan att jag kan tänka och sörja lika bra var jag än är. Så jag tände ett ljus i lägenheten där jag då satt i min ensamhet, satt där och stirrade in i lågan en lång stund. Sedan började jag att skriva. Det var inte min första text och inte min sista, men jag minns den väl.

Så. Trevlig Allhelgonahelg. Tänd ett ljus var du än befinner dig, ge dig själv en stund för tankar och reflektion. Kanske får du också inspiration till att skriva!

Ljus Allhelgona Sorg Saknad

Små ords betydelse

En del tänker och tycker kanske att ju längre och svårare ord man använder desto bättre, desto mer bildad framstår man. En del kanske söker synonymer för att hitta ord med fler bokstäver, ord som upplevs mer avancerade. Ord byts ut och meningar förlängs. Det ser bra ut, men vet man verkligen vad orden betyder? Det kan bli fel även om det är synonymer.

Jag kan själv fastna på ord när jag skriver, jag gör i ärlighetens namn det ganska ofta. Jag skriver, undrar och ändrar. Ska jag ta den enkla vägen med mer vardagliga ord eller försöka formulera mig på annat sätt? Jag som jobbar med skrivande borde väl använda mer avancerade ord. Eller varför det? Och vad är avancerade ord? Är inte det bästa att så många som möjligt förstår? Utan att för den sakens skull hamna på en alldeles för låg nivå. Vi ska inte stanna vid första sidan i lära sig läsa-boken. Vi behöver fler ord är mor och ror och far är rar.

Vad är det för skillnad om maten är god eller delikat? Vad är det för skillnad på sorg och vemod? Vi måste utveckla vårt ordförråd och kunna använda rätt ord vid rätt tillfälle, kunna uttrycka oss och göra våra röster hörda. Detta genom att läsa och skriva. Läsa för att möta och förstå andras ord och meningar, skriva för att utveckla våra egna.

Jag tänker tillbaka på förra heglen, på vad mycket ett litet ord som ”ja” kan betyda. För livet. Tänkt om han hade sagt nej. Men vi sa båda ja och jag är numera fru istället för fröken. Men jag behåller mitt efternamn, det skulle bli alldeles för krångligt att ändra adress till min hemsida.

Ja ja

 

Meningar för livet

I dag
Inte vilken dag som helst
Speciell för mig
på olika sätt
Minnen – våren – åren
som gått
Att med hjälp av poesi
kunna reflektera och bearbeta
Om dig
För mig
Föra oss samman
i det som var då
Som skulle kunna ha varit
om det som hände inte hade hänt
Orden – att skriva – sprida sina känslor
över ett vitt ark
Se hur meningar tar form
Meningar för livet
Efter livet
I dag

 

21 mars 2002

Världspoesidagen

Skrivandet – en miljövänlig sysselsättning

Förra helgen var vi i London och där mötte vi våren, det var inte särskilt kul att komma hem till snön och slasket efter det. Huvudsyftet med resan var en konsert, men jag hann även med ett besök på The School of Life, en skola med fokus på personlig utveckling och emotionell intelligens, de erbjuder bland annat biblioterapi. Där fick jag inspiration till livet i allmänhet och skrivande i synnerhet.

Jag har alltid skrivit och jag skriver om det mesta, jag hade såklart med mig min skrivbok till London och köpte där en ny för säkerhets skull. Jag skrev när vi var där och jag skev när vi kom hem. Jag skriver nu om det jag skrev om då, om tankar som kom över mig när vi flög hem. Vi trodde inte att det var sant när vi räknade alla plan som låg framför oss i kön för att få lyfta. Det är när man ser det löpande bandet av flygplan som det blir så tydligt – att vi måste stanna upp och bromsa de eskalerande klimatförändringarna. Jag har alltid brytt mig om miljön, men nu var det första gången som jag verkligen kände flygskam – ett nyord från förra året som jag gärna använder. Nästa gång har jag lovat mig själv att ta tåg och jag måste skriva det för att påminna mig om det. När vi gick förbi parlamentet i London på väg till konserten som vi skulle på på fredagen fick vi se ett gäng strejkande skolungdomar. De strejkade för miljön och deras förebild är vår svenska Greta Thunberg. Vi tog följe med dem en bit, som ni kan se på bilden nedan. Det var mycket som vi inte hann med som vi hade velat hinna med när vi var i London, vi skulle gärna vilja åka tillbaka igen, men nu får vi vänta ett tag och ta tåg nästa gång – det har jag ju lovat.

Just i dag känns det som att våren har nått även till oss i Sverige, vilket är härligt – och då är det inte fel att bo här. Det kan vara skönt med en dos storstadspuls, men skönt att komma hem till lugnet på landet, här är luften ren och här får jag ro att skriva. Vilken miljö man befinner sig i är viktigt för skrivandet och skrivandet är en rätt så miljövänlig sysselsättning. Och genom att skriva kan man ventilera sina tankar om till exempel flygskam. Jag kör bil några dagar i veckan, det är en nackdel med att bo på landet, men fördelen är att jag kan jobba hemifrån på distans ibland. Man får försöka att göra det man kan för att bidra till en bättre miljö och genom att skriva det här hoppas jag kunna förmedla mina tankar vidare, jag hoppas att ni andra också gör vad ni kan!

Spring in Hyde Park

Vår i Hyde Park.

The School of Life_LA

Jag utanför The School of Life i London. Foto: Magnus Lersten

Skolstrejk

Skolungdomar som strejkar för miljön i London. Foto: Magnus Lersten

Höstlov blev skrivlov

Höstlovet har fått många olika namn, till exempel Läslov för att inspirera fler att läsa. I Karlstad har man valt att kalla det för Kulturlov, för att täcka in mer än läsning. För mig blev det inget lov, jag jobbade för fullt och hade skrivarworkshops. Tisdagen och onsdagen tillbringade jag på Våxnäs bibliotek och torsdagen och fredagen i Skaparverkstan i bibliotekshuset i stan. Det har kommit barn och ungdomar som har velat skriva och vi har fördjupat oss i konsten att berätta. Många har haft egna idéer men de har även kunnat få inspiration av lappar med ord, tankekartor och böcker. Jag har funnits med som stöd och väglett dem i skrivandet. En del gjorde små böcker där de både ritade och skrev och en del skrev flödade text på randigt papper. Det blev många skräckhistorier, med tanke på Halloween, men även andra historier. På Våxnäs hade vi tema död och kärlek för att även uppmärksamma Alla Helgons dag.

Man kan även skriva om sitt eget liv, som fotbollsspelaren Crespo (Alhassan Kamara) har gjort, tillsammans med Rickard Pauly. De besökte berättarafton på Kronoparkens bibliotek i onsdags. Crespo växte upp i Sierra Leone, där krig var ständigt närvarande. Hans högsta dröm var att få spela fotboll och komma till ”The Promised Land”, till Sverige, som har nu har gjort. Jag var redaktör för boken och lärde på så vis känna Crespo och hans resa väldigt väl. Den handlar förstås mycket om fotboll, men även mycket om kärlek, och om kulturkrockar.

Alla har en berättelse att berätta och har man inte lust eller möjlighet att skriva själv så kan man få hjälp med det. Det viktigaste är att berättelserna kommer fram. Man kan även skapa på andra sätt, det gäller att hitta sitt uttryckssätt. Personligen föredrar jag att skriva och tycker om att få inspirera andra till det. Tyvärr fick jag inte så mycket tid över för mitt eget skrivande under förra veckan, men hoppas kunna ge mig det (lov att skriva) från och med nu. Platsen är även viktig för att få ro till sitt skrivande och i dag är första dagen som jag sitter i vårt nya hus på landet.

Hellre en kopp kaffe än ett kapat konto

För några veckor sedan vaknade jag upp och insåg att någon hade kapat mitt mejlkonto och genom det även mitt Instagram. Mina bilder fanns kvar fast användaren var en annan. Sedan försvann även bilderna och mitt flöde var som bortblåst. Första reaktionen var förtvivlan, men min sambo lugnade ner mig och vi hjälptes åt att kolla upp hur man kunde anmäla händelsen. Jag skrev ett inlägg på Facebook och fick oväntat mycket medlidsamhet; alla kan förstå sorgen i att förlora ett rikt bildbibliotek, som en dagbok. En del bilder har jag kvar i telefonen, men inte med de kommentarer jag så omsorgsfullt formulerat för varje tillfälle, inte heller mina vänners hjärtan (som är symbolen för att gilla på Instagram). Enda sättet att komma i kontakt med Instagram är att fylla i en blankett. Jag har fortfarande inte fått något svar. Fick tips om att göra en polisanmälan, men den blev avslagen. Vad kan polisen göra för ett stulet Instagramkonto? Finns inte direkt några fingeravtryck att spåra. Och nu finns inte ens den användare som tog över mitt konto kvar.

SVT lanserade strax därefter sidan ”Dold”, där man kan söka efter sin mejladress och se om den blivit hackad och var det i så fall skett. Man är inte säker på nätet och det krävs att man byter lösenord med jämna mellanrum. Men när man har x antal konton blir det många lösenord att minnas och de ska vara olika. Det som ska vara lättsamt och roligt med sociala medier blir plötsligt betungande. Jag hoppas och antar att vi har sunt förnuft och förstår vad som skett när vi får ett spam-meddelande från en vän, men gränsen är nådd när någon tar över ens konto helt och hållet, stänger ute och raderar. Varför?

Jag har övervägt att skapa ett nytt Instagramkonto, men känner samtidigt en lättnad över att ha ett konto mindre att sköta. Jag kommer fortsätta att fota, men för att framkalla och sätta in i fysiska album. Alla vänner är välkomna hem till mig för att titta i det och inget lösenord behövs. Ps. Jag lovar att bjuda på kaffe.

Lov att läsa

Den här veckan har förhoppningsvis de flesta barn och ungdomar fått möjlighet att läsa, antingen på fritids eller hemma. Regeringen har döpt om höstlovet till läslov och det är väl helt okej med tanke på att vi på vårens lov ska sporta. Tror i och för sig att det bästa är en kombination av att läsa och sporta. När jag var yngre höll jag på med många idrotter, kanske lite väl många, och hade inte så mycket tid över för att läsa. Men jag läste. Och under många år var det mest kurslitteratur, då orkade inte hjärnan med så mycket annat. Tidningen har alltid varit viktig för mig, som ger allt från kortare nyheter till längre reportage. Oavsett vad så är det viktigaste att man läser. Att man läser. Läser någonting. Varför regeringen valt att kalla vecka 44 för läslov är för att vi behöver höja läsförståelsen i vårt land. Alltför många barn och unga (även vuxna) förstår inte vad de läser, vad orden betyder.

Att sporta och röra på sig är nödvändigt för att hålla sig i form, för att rensa hjärnan och kunna ta in ny information. Man kan inte sitta och läsa åtta timmar i sträck sju dagar i rad. Men visst är det härligt när man efter en lång promenad får komma in i värmen och sjunka ner i en skön fåtölj och öppna en bok med en massa bokstäver och ord. Jag har som vana att alltid ha Svenska Akademiens ordlista intill mig när jag läser, för att kunna slå upp ord som jag inte förstår. Jag lär mig något nytt nästan varje dag.

Jag försöker att hinna med att läsa så mycket som möjligt, allt från poesi till biografier. Men den här hösten har det varit stora skördar med bra böcker och jag känner mig nästan stressad över att inte hinna läsa dem alla. Ser högen som ligger där borta på soffans divan, där jag knappt får plats att sitta längre. Jag önskar att jag hade mer tid och kunde få lov att läsa mer. Varför inte läslov även för vuxna? För läsförståelsen, men även för bildning. Som fortbildning. Det ska jag skriva en motion om. Och sedan ska jag ge mig ut och motionera.

Låt orden flöda fritt

Tala är silver, tiga är guld.
Ska det så vara?
Nej, men ibland är flödet för snabbt.

Vem har rätt att yttra sig?
Alla i Sverige. Vi lever i en demokrati och har yttrandefrihet.
Men efter alla turer som varit den senaste tiden med bokmässans bokningar och avbokningar och andra liknande händelser börjar man fundera. Den ena sidan säger si, den andra sidan säger så. Det finns alltid olika åsikter. Men vem avgör vad som är rätt? Vad som är fel?

Att medier plötsligt får en massa tid och plats över till spekulationer förvånar mig. Ibland utan att höra med båda parter. Grundreglerna i journalistik är i alla fall vad jag har lärt mig att lyssna till båda.

Att flödet på nätet, i sociala medier, går så snabbt, förvärrar skeendet. Fantasier skapas och lögner sprids. Sanningen hinner inte i kapp.

I år fyller tryckfrihetsförordningen 250 år och det fria ordet hyllas. Men till vilket pris? När personer med sunda värderingar får ta emot hot är gränsen passerad tycker jag. Att tala borde vara guld, att tänka efter innan, silver. Och att kunna stå för det man sagt, inte låta sig dras med i flödet av hat och onda kommentarer.

Det är så mycket enklare att kasta sig ut i nätets strider. Men tänk efter om du uppriktigt skulle kunna säga samma sak öga mot öga.

Låt orden flöda fritt.