Den högre utbildningen i Sverige har havererat skrev Dick Harrisson i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Och att ingen törs höja rösten om det. Jag har själv inte jobbat särskilt länge på universitetet, men känner ändå igen vissa resonemang. Att ekonomin är viktigare än kvaliteten på utbildningen är oroväckande. Att godkänna så många studenter som möjligt för god genomströmningen likaså. Många studenter är pålästa och har stenkoll på sina rättigheter, då gäller det att även som lärare ha koll på det. Men studenterna ska aldrig ha rätt att hota en lärare. Det är viktigt med en bra relation lärare och studenter emellan och det kan jag själv intyga från de åren jag var student.
En del lärare tror jag kan tappa lusten av den anledningen att kvaliteten sjunker i högre utbildning. De vill lära ut om sina specialområden till motiverade studenter, inte behöva förklara hur man skriver en akademiskt text och tjata om närvaro. När studenter kommer till högre utbildning förväntar man sig att de kan läsa och skriva och att de förhoppningsvis valt att gå en viss utbildning för att de är intresserade. Men visst möter man studenter som undrar vad de gör där. Är det verkligen meningen att alla ska gå på universitet eller högskola då?
Självklart är tanken god från regeringens håll att alla ska ha möjlighet. Men det måste finnas valmöjlighet också. Högre utbildning kanske inte är den rätta vägen för alla. När jag själv var student minns jag att min ambition sänktes av att jag hade personer runt omkring mig som bagatelliserade utbildningen. Så även för de mest studiemotiverade studenterna kan betygen sänkas på grund av omgivningen. Som lärare tycker jag nu att det är viktigt att se de studenter som verkligen vill läsa och lära, men även hjälpa och stötta de som har det svårt. Så länge viljan finns. De som undrar vad de gör där försöker jag inte bli påverkad av. Det är inte min sak att övertyga dem.
För att återgå till Dick Harrissons punkter så håller jag med om det grundläggande, men inte att man bör lägga skulden på studentkåren. Det finns lärare och professorer som har brister också. Men vi måste våga höja rösten om bättre villkor för bättre utbildning. Det är inte bra om man känner sig tvungen att godkänna en student efter tredje omtentan för att man inte får betalt för mer tid och för att genomströmningen ska bli så hög som möjligt. Inte heller för att man känner sig hotat.
Mer pengar till kvalitativ utbildning och en bättre relation och kommunikation mellan lärare och studenter, det tror jag på!
För övrigt så trivs jag jättebra på min arbetsplats, Karlstads universitet, där jag är adjunkt i svenska språket. Och denna text handlar inte om ett specifikt lärosäte, utan om den generella uppfattningen av högre utbildning i Sverige.