Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag fått mina sociala medier-konton hackade. Facebook och Instagram. Det har gått över en månad och ingenting har hänt. Det går inte att komma i kontakt med Facebook och mitt konto har nu blivit inaktiverat för att det har gått för lång tid. Det känns trist efter alla år som jag har varit med – alla vänner, alla statusuppdateringar – men vad gör det om hundra år, som min mamma brukar säga. Ja, vem bryr sig om Facebook då? Jag vet inte, och jag vet inte om jag kommer att starta upp något nytt konto. Jag vet inte om jag kan. Mitt konto är inaktiverat, men ligger på något sätt ändå kvar så att det inte går att skapa ett nytt i samma namn, med samma uppgifter. Vi får se vad som händer. Det samma gäller Instagram. Mitt användarnamn louisealvar går inte att få tag på just nu, men jag har startat ett nytt som heter mittskrivliv. Följ mig gärna där! Där kommer jag att fokusera på det som sker i mitt liv som har med skrivande att göra. Kanske någonting annat ibland, men det mesta som jag gör går att koppla till skrivande. Det känns kul att vara med på Instagram igen, för det finns så många andra som skriver där. Det är kul att följa och dela och att få känna gemenskap. Speciellt efter pandemin som har varit. Även om jag trivs väldigt bra med att jobba hemifrån kan jag sakna att träffa andra.
Jag hoppas att jag slipper bli hackad igen. Byter lösenord hela tiden, även om jag inte tror att det spelar någon roll. Om någon vill komma åt en så gör den det. Jag tror och hoppas inte att det var någon som ville komma åt just mig i det här fallet, utan att jag hamnade i en slumpvis utvald skara där fler blev drabbade. Trots säkra lösenord. Trodde jag. På SVT finns en serie som heter just Hackad, där första avsnittet handlar om hur ens digitala liv kan tas över. Vi har inget att dölja? Eller har vi det? Tänk i alla fall igenom vad du delar på nätet. Ingen är säker. Det du vill hålla hemligt bör du skriva i en klassisk gammal dagbok med lås. Göm den under kudden eller i skrivbordslådan.
Kram