Ett år

Ett år fyllde han i går. För ett år sedan föddes han, vår Lille V. Det är ett år som har gått fort och samtidigt känns det så länge sedan.

Tiden – året – ett år.

Vad är det med ett år? Att man säger att det har gått ett år. Man pratar ofta om ett år när någon har dött – om ett sorgeår – att man behöver ett år på sig för att gå igenom alla dagar. Man har inte sörjt klart efter ett år, men man har överlevt. 

Sorg och glädje ligger nära varandra. Att få och att mista. Att få något innebär att man kan mista det. 

Jag har aldrig varit så full av glädje som när vi fick V, och jag försöker att påminna mig om glädjen varje dag, men kan samtidigt vara orolig. För att någonting kan hända. Från det ögonblicket då jag fick reda på att jag var gravid har jag varit både glad och orolig.

Han har nu levt ett år. Det har gått ett helt år, och så mycket som har hänt. Både med honom och med mig. Tack vare skrivandet kan jag gå tillbaka till alla dagar och minnas. Minnas dagen då han föddes, dagen efter och alla andra dagar. Ett år. 

Jag har parallellt med de senaste dagarna läst vad jag skrev för ett år sedan. Vi väntade och väntade. Vi väntade på att han skulle komma. Ingen visste, ingen kunde veta. Det bara hände när det hände.

Ingen förlossning är den andra lik, men så unik. För mig och för alla andra. Jag kommer aldrig att glömma, jag kommer alltid att minnas. De fysiska såren har bleknat men jag minns fortfarande väldigt väl hur jag kände och tänkte. Kanske för att jag kan gå tillbaka till min dagbok och läsa. 

För ett år sedan var vi kvar på BB. Han var helt ny. Ny för världen, ny för oss, ny för alla. Nu är han given, men man får inte ta någon eller något helt för givet. Därför försöker jag verkligen att tänka på varje dag som en egen och unik dag, som aldrig kommer åter. Och jag skriver i min dagbok.

Ett år. Vi har levt tillsammans i ett år. 

Grattis till oss! 

För ett år sedan.