Drömsommarjobbet

Posted on by Louise Alvarsson

De var drygt femtio som sökte, ett tjugotal som fick komma på intervju och tio som fick en plats. Så kul att så många ungdomar i Värmland vill skriva och så kul att det är första året med inriktning skrivande på Drömsommarjobbet. (Drömsommarjobbet drivs av Region Värmland)

Jag har jobbat för att skrivande borde finnas med som inriktning på Drömsommarjobbet i flera år så när jag fick frågan om att vara handledare kunde jag såklart inte tacka nej. Jag har sedan jag fick frågan tidigare i år funderat på upplägget och har jobbat med det under lång tid. Vi har fokus på kreativt och skönlitterärt skrivande med många mindre skrivövningar och ett längre skrivprojekt som de ska skriva på under hela perioden. Vi kommer att få besök av författare och andra verksamma inom litteraturområdet, de kommer att få tips och råd och mycket inspiration. Det ska bli spännande att få följa de här tio ungdomarna och se vad de kommer att producera under tidens gång. Något som jag tycker är viktigt och som jag kommer att betona är skrivprocessen. Att processen kanske är viktigare än målet – även om det är viktigt att nå ett mål också. Det kommer att bli fyra veckor hårt jobb för deltagarna, men roligt hoppas jag! De ska ägna sig åt skrivande sex timmar per dag i fyra veckor, men de kommer ju ha möjlighet att välja var de vill sitta och skriva – om de vill sitta ute om solen skiner eller inne om det regnar. Det bestämmer de själva. Jag kommer att styra till viss del, men det innebär även eget ansvar och självdisciplin. Att bli författare. Att jobba med skrivande. Och avslutningsvis kommer deras texter att tryckas upp i en bok.

Att få vara ledare för dessa ambitiösa skribenter är en ynnest. Det var så svårt att välja ut tio av alla de som sökte och som kom på intervju. Det är en stark grupp med deltagare som redan skriver väldigt bra. Förhoppningsvis kommer de att skriva ännu bättre, eller i alla fall ha utvecklat sitt skrivande och fått nya idéer, efter de här fyra veckorna. Det är ett drömsommarjobb för mig också. I fyra veckor. Sedan väntar semester för mig. Fem veckor semester då jag hoppas få tid till mitt eget skrivande, och förmodligen är jag full av energi då efter att ha avslutat Drömsommarjobbet med inriktning skrivande.

Så mycket mer tid att skriva än så här har jag inte just nu, men eftersom jag uppmanar mina deltagare att skriva dagbok/loggbok varje dag för att stämma av hur det går med skrivandet borde jag göra detsamma. Skriva lite varje dag om hur det går med mitt skrivande. Det är väl ett bra tips till alla som vill skriva. Så skriv, och skriv om skrivandet. Skriv i sommar. Skapa ditt eget drömsommarjobb!

Att dela läsande och skrivande

Posted on by Louise Alvarsson

Jag skriver mest, men läser också mycket, och att skrivande och läsande hänger ihop är inte något nytt. När jag fick frågan om att gå en kurs i Shared Reading såg jag det som en möjlighet för att i nästa steg kunna koppla på skrivandet. Tack Region Värmland och Värmland läser för platsen på kursen!

Shared Reading är en metod som har sitt ursprung i Liverpool och det är därifrån våra kursledare kom. Shared Reading går ut på att läsa högt i grupp – att dela läsning. En ledare kan läsa upp högt, deltagarna kan läsa upp högt, det är upp till var och en, men man kan vara deltagare och bara lyssna också. Det finns inga krav i en sådan grupp. Man kan läsa ett stycke i taget för att sedan stanna upp, reflektera och diskutera. Man kan dela med sig av egna erfarenheter eller prata fritt utifrån vad texten handlar om – vad som berör en, vad man får för tankar och funderingar. Det är oftast kortare texter som läses, som en novell eller poesi, men det kan även vara en del ur ett större verk. Min idé är nu att kombinera läsande med skrivande. Vi läser först och skriver sedan. Kanske kommer vi även att utgå från skrivandet från start – att skriva först och läsa sedan. Det beror på vilken grupp det gäller och hur vana deltagarna är att skriva. Det är deltagarna och deras önskemål som kommer att avgöra upplägget.

Även om min idé är att föra in skrivande i Shared Reading så kan jag hålla träffar som handlar enbart om att läsa. Vi läser då en text som jag har valt i förväg. Deltagarna vet inte vilken text som ska läsas – den ska vara ny för alla. Eftersom ingen känner till texten finns heller inga krav på att vara förberedd. Ingen behöver känna att man ska ha hunnit läsa någonting inför att vi ses. Det ska inte finnas några prestationskrav. Att ses i den här formen känns viktigt och relevant i dagens samhälle då många mår dåligt av olika anledningar. Många känner att de hela tiden ska prestera och leverera, men när vi ses och läser och skriver tillsammans får man vara fri och kreativ. Som man är. Det som kommer ur en för stunden.

Det är viktigt att introducera läsande och skrivande i tid, och som mamma försöker jag att leva som jag lär och läser mycket för mitt barn. (Han har dock inte börjat skriva än.) Vi har den senaste veckan fått tre böcker av biblioteket (Arvika bibliotek); två skickade på posten och en genom BVC. Tack för det! Bra att det uppmärksammas vad viktigt det är att läsa, och när man läser för ett barn är just det gemensamma läsandet i fokus – att prata om det man läser, att förklara ord och bilder.

Jag är föräldraledig på femtio procent och njuter av alla timmar som jag har tillsammans med min lille V, men jag tycker att det är kul att jobba också. Jag hinner inte med allt som jag vill, sådan är verkligheten, men jag får prioritera vad jag gör och tar mig an. Att läsa och skriva står högt upp på listan och jag ser fram emot att möta andra som vill göra det tillsammans med mig.

Här har vi bokstart-samtal med Arvika bibliotek. Det ska börja läsas i tid!
Foto: Pappan Magnus Lersten

Läs mer om Shared Reading: https://www.thereader.org.uk/

En speciell dag

Posted on by Louise Alvarsson

Den tjugoförsta mars är en speciell dag, det är dagen då det som inte får hända hände. Dagen, eller rättare sagt natten, då allt förändrades. Ingenting är sig likt efter det. Hur annorlunda livet blev. Slutna ögon, inga bromsspår. Bara tvärstopp. Det jag trots all sorg har tagit med mig är att inget liv är evigt och att det inte är värt att köra på för hårt. Stanna upp innan det är för sent.

Jag försöker att stanna upp varje dag, flera gånger varje dag. Jag bearbetar med hjälp av min penna. Jag har alltid haft skrivandet som hjälp. Speciellt då. Även nu. Det är något som jag alltid kommer att bära med mig. Jag skriver varje dag – skriver för att leva vidare. Livet, som inte blev som jag hade tänkt mig, men som blev bra ändå. Hur hade det varit om det som hände inte hade hänt? Hade jag inte varit den jag är i dag då? Så mycket som vi inte vet om livet och vad som händer efter livet, men genom att skriva kan vi alla fall bearbeta våra tankar.

Det är även världspoesidagen i dag. Poesi, som är en av skrivandets starkaste former – det som inte går att förklara, där ord saknas för att kunna beskriva. Där stämning och känslor får uppstå mellan raderna.
Mellan raderna
Känslorna som
inte går att beskriva
Slutna ögon, inga bromsspår
Bara tvärstopp

Vi åkte till platsen och tände ett varsitt ljus. Jag tänder ett ljus och tänker och skriver. Det är en dag som jag alltid kommer att minnas. Ett datum som gör mig påmind om den dagen då han inte fanns med oss något mer. Den tjugoförsta mars.

Att vara digital

Posted on by Louise Alvarsson

I dessa tider. Så tråkigt att vi inte kan ses i det fysiska rummet. Men vi kan som tur är ses på andra sätt, via nätet. Om vi inte ses utomhus och håller avstånd vill säga. Men den här texten handlar om det digitala, och styrkan med det digitala är att man kan vara med var man än befinner sig. Det spelar inte någon roll var man bor. Jag kan sitta i mitt hus på landet och vara med, vilket är kanon. Dessutom är jag föräldraledig så jag skulle ha haft svårt för att ta mig till olika fysiska platser om allt hade varit normalt. Så oavsett hur man är som person, om man gillar att resa eller att vara hemma, kan man nu enkelt koppla upp sig och delta. Inte alltid så enkelt med tekniken – jag vet – men det brukar lösa sig. Man vänjer sig. Och jag tror att hela samhället kommer att ha ändrat beteende efter den här pandemin. Det kommer att vara mer accepterat, och kanske till och med rekommenderat, att vara med via nätet istället för att åka en lång sträcka för ett kort möte. Det gör det enklare för mig på två plan – både som deltagare och som mötesansvarig. Jag kommer även att kunna hålla fler möten, kurser och handledningar hemifrån. Det skulle inte vara möjligt om allt skulle behöva anordnas på fysiska platser. Jag har själv ändrat inställning under den här perioden. Jag var aningen fientligt inställd till tekniken och det digitala tidigare. Jag har alltid helst velat ha fysiska möten. Jag ser såklart jättemycket fram emot att få träffas på riktigt när corona är över, men om jag ska hålla i en kurs behöver inte alla träffar vara fysiska utan en del kan vara digitala.

Så. En effekt av detta är att jag kommer vara lite mer digital under våren. Det jag än så länge kan berätta om är att jag kommer ha en träff med läkande skrivande på den nya skrivplattformen skrivcafé.se. Jag kommer även att inleda ett samarbete med picapen.com. På picapen.com kan du skriva, spara och dela dina texter. Kolla in det!

Från och med första mars, då vår lille V är ett halvår, kommer jag att återgå till min tjänst på Karlstads universitet som skrivhandledare också. På halvtid. Jag och min man ska dela på föräldraledigheten, vilket känns bra. Det har varit underbart att vara hemma med V, men ska bli kul att börja jobba igen också. Även skrivhandledningarna kommer att ske digitalt så det kommer att bli hemmajobb under våren.

Jag trivs bra hemma och har ingenting emot att jobba hemifrån, men jag längtar som så många andra efter att få ses igen. Vi får föreställa oss att vi sitter vid samma bord ändå.

Att vara digital
Min utsikt när jag jobbar hemifrån.

Ett år som vi kommer att minnas

Posted on by Louise Alvarsson

Jag bläddrar igenom mina dagböcker (eftersom jag fyller flera per år) och årets tema är nog väntan. Det började med att jag fick reda på att jag var gravid – en nio månader lång väntan på ett barn. Och så kom coronaviruset som ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på. Vi fick börja arbeta hemifrån och hemarbetet övergick så småningom i semester. Det blev en helt okej sommar och vi kunde ses utomhus. Coronaviruset lugnade ner sig, men så kom hösten och en andra våg som befarat. Coronaviruset har ställt till det på många plan. Jag och min man var till exempel oroliga för att han inte skulle få följa med på förlossningen, men han höll sig frisk som tur var, och fick följa med. Vi fick dock inte lämna sjukhuset när vi väl hade kommit in. Det var en märklig känsla – att vara inlåst på ett sjukhus, där det för övrigt var väldigt tomt.

När vi var på förlossningen upplevde vi till viss del den underbemanning som det varit skriverier om. Som tur var gick vår förlossning bra, men när jag kom hem och hade återhämtat mig skrev jag en insändare som publicerades i våra regionala tidningar. Kanske bidrog min insändare tillsammans med andra inlägg i debatten till att det nu har skett vissa förändringar inom förlossningsvården. Att hyrläkare ska tas in kanske inte är den bästa lösningen enligt mig, men jag hoppas att det kommer avlasta personalen så att de känner att de kan göra ett bra arbete. Det är viktigt att vi har en fungerande förlossningsvård i länet. Det är viktigt att vi har en fungerande vård över huvud taget. Och efter det här året tror jag vi alla kan skriva under på det. All heder till alla inom sjukvården som har arbetat extrapass och vårdat coronapatienter och andra patienter.

Det har minst sagt varit ett speciellt år, då vi inte har kunnat umgås som vi brukar, inte resa som vi brukar, men förhoppningsvis kan det komma någonting gott ur det hela – att vi till exempel inte kommer att resa i onödan utan kan ha möten via nätet. Att minska resandet är ett sätt att bidra till ett bättre klimat. Tjugo tjugo har för övrigt varit det varmaste året hittills. Det regnar ute när jag skriver detta, på nyårsafton. Det ska ju vara kallt och snö nu. Så vi får inte glömma bort klimatfrågorna trots att coronapandemin har tagit stort utrymme under året.

En väntan var det även på vem som skulle bli president i USA. Det blev inte Donald Trump en gång till som tur var. Och med Joe Biden som ny president återansluter USA till Parisavtalet och han har lovat att satsa mer på klimatarbetet, vilket känns hoppfullt.

Tillbaka till min dagbok. Ibland har jag skrivit flera sidor, ibland bara några rader, ibland på morgonen, ibland på kvällen. Men jag har försökt att skriva varje dag. Och som avslut på mina dagliga texter har jag ritat ett hjärta – ett hjärta för att bli påmind om det som är bra. Genom att skriva har jag tagit mig igenom ytterligare ett år. Och trots coronapandemin och ett allt varmare klimat är tjugo tjugo det hittills bästa året i mitt liv, eftersom lille V föddes då.

Detta år kommer vi alla att minnas.
Ett tips för att minnas är att skriva, och glöm inte att påminna dig själv om det som är positivt!

Gott nytt år – och distanskramar!

Ett hjärta

Barns språkutveckling

Posted on by Louise Alvarsson

I går var jag med på en föreläsning som anordnades av Region Värmland, om barns språkutveckling. Huvudmålgruppen för föreläsningen var personal från förskola, barnhälsovård och bibliotek, men som skrivpedagog och nybliven förälder kvalade jag in och fick vara med. Det var en intressant förmiddag via zoom, med Barbro Bruce, leg. logoped och docent i utbildningsvetenskap bland annat.

Här kommer ett citat från Barbro: ”Det är som luften vi andas – vi kan inte leva utan språket.”
Så sant. Jag höll med om i princip allt hon sa, även om en del var rätt självklart, som medveten närvaro, att möta barnen på deras nivå. Men några nya ord/begrepp tog jag med mig, bland annat att ”varmprata” som egentligen innebär medveten närvaro, att lyssna, bekräfta och utgå från det som barnet visar intresse för och vill berätta om.

Extra mycket fastnade jag för – och håller med om! – vikten av skrivandet. Det är aldrig för tidigt att lägga grunden för skriftspråket, menade Barbro. Redan med de minsta barnen kan man skapa ett intresse för det skrivna ordet, även om det inte behöver vara bokstäver. Det kan vara andra symboler, där hon hade ett exempel med ett barn som ritade streck för att förklara vem mamma och pappa var. Det längre strecket var pappa, det kortare var mamma, och så gjorde barnet ett ännu kortare streck som var hen själv.

Jag ska inte vara pedagog här hemma, men som förälder har man det största ansvaret, även om det ibland glöms bort. I samhället är det stort fokus på vad till exempel förskolan ska göra. Alla vuxna är viktiga för barnen – för att hjälpa barnen i deras språkutveckling och att vara läsande och skrivande förebilder.

Förutom att jag tar med mig tankar och idéer från föreläsningen i min roll som mamma kommer jag att ha användning av det som skrivpedagog i min egen verksamhet, där jag möter både äldre och yngre. Jag vill inspirera alla till att skriva, och genom att skriva utveckla sitt språk – skapa sitt eget språk. Språket är grunden för att kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Min lilla här hemma har inga tydliga ord än, men nog är han duktig på att göra sig hörd och få det han vill. Nu när jag är föräldraledig tillbringar jag i princip all tid med honom och lär på så vis känna honom och hans sätt att kommunicera. Det här inlägget skrev jag i går kväll när han hade somnat och när det var föreläsning blev han passad av sin pappa och mormor. Han har flera vuxna personer – bra förebilder – runt sig. Jag önskar att alla barn hade det, men tyvärr finns det ju barn som inte har det. Då har en institution som förskolan en viktig roll. Även barnhälsovården och biblioteken.

Region Värmland har nyligen meddelat att de har fått en miljon från Kulturrådet för att arbeta vidare med och utveckla samarbetet mellan förskola, barnhälsovård och bibliotek. Det ser jag som mamma fram emot – att förhoppningsvis märka av under åren då min son växer upp. Projektet heter Förundran, ett ord taget ur förskolans läroplan.

Här nedan en bild på mig och lille V, som pratar för fullt.

Jag och lille V
Foto: Pappa Magnus Lersten

Kreativ karantän

Posted on by Louise Alvarsson

Kreativ karantän. Två ord som känns väldigt passande just nu. Vikten av att vara kreativ och att vara i karantän under en pandemi. Jag väljer att se karantän som någon positivt – en möjligheten att vara hemma – att kunna arbeta hemifrån. Kreativ karantän är något som Region Värmland har utlyst för kulturskapare, som jag sökte och fick den andra omgången. Nu, under november och december, ska jag arbeta med och utveckla mitt projekt Skriv dig själv. Trettiotusen får jag för att kunna göra det. Pengarna kommer väl till pass då jag redan lagt en större summa på utbildning, men även till tid för att kunna läsa litteratur och forskning inom området och samtidigt utveckla mitt arbete för att kunna ha kurser och handledningar. Jag ser även en möjlighet att kunna utveckla mitt eget skrivande parallellt som jag hjälper andra. Skriv dig själv, skriv mig själv. Jag skriver mig själv varje dag, ibland på morgonen, ibland på kvällen, ibland flera sidor, ibland några rader. Jag skriver för att få ur mig mina tankar och idéer. Jag skriver för att jag måste skriva. Det viktigaste är inte att det ska bli en roman, utan att hålla i gång – för att må bra.

Varför skriver du? Om du skriver? Och vad har du i sådana fall för mål med ditt skrivande? Hör gärna av dig till mig om du vill ha hjälp med komma i gång eller utveckla ditt skrivande. Det kan vara ett bra läge nu om du kanske är hemma mer än vanligt på grund av pandemin? Du kanske kan skapa din egen kreativa karantän?

 

Mitt hemmaresidens.

Mitt hemmaresidens.

Läs mer om kreativ karantän på Region Värmlands hemsida.

Läs mer om hur jag arbetar med läkande skrivande.

 

Skrivandet och livet

Posted on by Louise Alvarsson

Han är snart två månader och vi är mest hemma och myser. Han kräver min uppmärksamhet, han behöver mig – han vill ha mat, vill bli buren, byta blöja. Jag matar, jag bär och byter blöja. Han är mitt barn. Jag har en ny roll i livet – som mamma. Men det finns annat som fortfarande är viktigt för mig, som att få skriva och jobba med skrivande. Jag är föräldraledig och måste begränsa mina uppdrag, men några har jag inte kunnat tacka nej till. I helgen har jag till exempel haft skrivträff med fokus läkande skrivande. Ett härligt gäng på fyra personer som ville utveckla sitt skrivande i läkande syfte. Min man fick komma med vår son med jämna mellanrum så att jag kunde amma. Det fungerade bra som tur var. Jag ska ha en skrivkväll på Arvika bibliotek i morgon (måndag) kväll. Då får mormor (min mamma) följa med. Sådan tur jag har som har stöd av mina nära, eftersom jag helammar och inte kan vara alltför långt ifrån mitt barn. Jag vill vara nära honom hela tiden, men är tacksam för att jag kan ta några uppdrag eftersom det också ger mig energi – att få inspirera andra till att skriva.

Mitt eget skrivande då?
Svar: Jag får ta de stunder som jag får, hemma när lillen sover, när hans pappa tar hand om honom eller när han är tillräckligt road i sitt babygym. Men det blir inte långa stunder. Jag har fått lära mig att sätta punkt punkt punkt för att sedan kunna skriva vidare vid ett senare tillfälle. Så länge jag får skriva en liten stund varje dag, helst i kombination med yogan, men även yogan får bli uppdelad under dagen. Min son är viktigast just nu, men jag är också viktig. Min kropp och mitt sinne – för att må bra, och det är ju viktigt för min son att hans mamma mår bra.

Skrivandet kan vara viktigt för oss på olika sätt, olika perioder i livet. För mig handlar det just nu om att hålla i gång och att må bra – att få vardagen att gå ihop. Jag har olika idéer och projekt på gång, men jag måste hålla en rimlig kravnivå. Det viktigaste är att jag skriver. Jag måste påminna mig själv om det, liksom jag säger till dem jag möter på mina kurser – att det viktigaste är att ni skriver.

Jag är glad över att få jobba med skrivande på olika sätt och nu senast med mer inriktning mot läkande skrivande och ”write your self”. Jag ser även fram emot att få möta studenterna på universitetet efter min föräldraledighet. Men just nu njuter jag av att vara hemma med min son. Han är bara snart två månader en gång i livet. Jag skriver när jag får tid. Jag skriver, det är huvudsaken. Mina texter handlar nu mycket om honom och om att ha barn. Det fördjupar vår relation och får mig att inse värdet i det som är. Att vara mamma. En skrivande mamma.

Den här utsikten hade vi under helgen. En läkande utsikt.
Den här utsikten hade vi under helgen. En läkande utsikt.

Vikten av att kunna skriva

Posted on by Louise Alvarsson

Jag sitter hemma och väntar på att barnet i min mage ska vilja komma ut. Men han verkar trivas där inne och har inte bråttom. Samtidigt startar skolorna upp efter sommaren och mina kollegor är tillbaka på jobbet. Lite märkligt känns det att vara hemma, att inte börja jobba, men de flesta som kan jobbar fortsatt hemifrån på grund av corona. Det är inte normalt läge för någon just nu.

Medan jag väntar sysselsätter jag mig med diverse olika aktiviteter. Till exempel så har jag i lugn och ro sett på UR-programmet Skrivglappet. Se det! Programmet berörde mig såklart, eftersom det handlar om det jag jobbar med och brinner för – om vad viktigt det är att kunna skriva. Både arbetsgivare och lärare uttalar sig om ungas skrivbrister. På universiteten märks det när nya studentgrupper kommer och om de inte tar den hjälp de kan få då tar de med sig bristerna ut på arbetsmarknaden (om de blir godkända vill säga). I Skrivglappet berättar arbetsgivare om att de har fått införa skriv- och språktest och i vissa fall behöver de även utbilda nyanställda så att de lär sig att skriva korrekt. I de flesta yrken är det viktigt att kunna formulera sig i skrift. Det kan bli allvarliga konsekvenser om till exempel en anställd inom en myndighet använder ett felaktigt ord som kan leda till ett felaktigt beslut.

I Skrivglappet är en kollega till mig, från ett annat lärosäte, med. Hon berättar om vad vi som skrivhandledare på universiteten kan hjälpa till med. Men det behövs såklart insatser och resurser tidigare under skolgången. Det räcker inte med att små barn lär sig att skriva sitt namn. Skrivandet behöver underhållas och utvecklas. En norsk skola är med som exempel på hur man kan jobba med skrivande på ett stimulerande sätt. Och om att skriva för hand. Den digitala tekniken (datorer, plattor, mobiler) är bra till en viss gräns, men vi kan inte förlita oss till den. Vi måste kunna skriva för hand. Genom att skriva för hand lär man sig själv hur man stavar ett ord och formulerar en mening. Det är inte datorn som gör det åt oss. Att skriva för hand hjälper oss även att minnas bättre och personligen är jag övertygad om att penna och papper gör oss mer kreativa.

Man kanske inte måste tänka på stavning och grammatik i det första skedet, men i det andra. Det är viktigt att det finns lust och glädje i skrivandet. Så många unga men även vuxna jag mött som inte tycker det är roligt att skriva, som uttrycker svårigheter och i och med det tycker att det blir tungt och tråkigt och ett onödigt måste. Därför tycker jag att man alltid ska inleda med ett mer lustfyllt skrivande – skriva om vad som helst för att sedan övergå till någonting mer formellt. Det krävs såklart träning och ihärdighet, man behöver skriva varje dag. Det behöver inte vara långa texter, men för att hålla igång.

Skrivandet är viktigt för oss alla, för att bli delaktiga samhällsmedborgare. Vill man kunna vara med och påverka behöver man kunna formulera sig i skrift. Och vi behöver börja med barnen, med de minsta. Jag ser fram emot att få möta barnet i min mage. Jag undrar vem han är och vem han kommer att bli? Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att inspirera och motivera honom till att vilja skriva.

Länk till UR-programmet Skrivglappet!

På UR:s hemsida hittar man även annat intressant innehåll om och relaterat till skrivande.

Lycka till med ditt skrivande och glöm inte att vara en bra förebild!

Write Your Self

Posted on by Louise Alvarsson

Alla har vi någonting att berätta, alla bär vi på någonting inom oss. Själv bär jag, nu ganska påtagligt, någonting inom mig – nämligen ett barn. Och det skriver jag om, varje dag, för mig själv – om hur det är att gå i väntans tider. Jag skriver för att det är skönt att få ner tankar och känslor på papper. Men jag bär också på en önskan om att få utveckla min skrivverksamhet. Därför har jag under våren genomgått Write Your Selfs utbildning med inriktning traumaanpassat skrivande och är nu certifierad vägledare enligt deras metod. Man behöver nödvändigtvis inte ha ett stort trauma bakom sig för att ta del av den här metoden. Det kan handla om en mindre sorg eller att man på något vis har något inom sig som man behöver få ur sig.

Write Your Self. Skriv dig själv. Vem är du och var i livet befinner du dig just nu? Vad skulle du vilja utforska mer hos dig själv? Från nutid eller dåtid? Kanske spola tillbaka några år? Många år? Skriva om vem du var, vem du är? Eller om framtiden, vem du vill bli?

Jag tror på skrivandet som läkande kraft och att man genom att skriva kan närma sig djupare tankar och känslor som man kanske inte ens vet om att man har inom sig. Det kan vara så att man behöver professionellt stöd också, genom samtal med psykolog eller terapeut. Men man kan börja med att utforska genom att skriva. Själv har jag alltid haft skrivandet som terapi och är glad över att nu vara en av Write Your Selfs skrivvägledare. Jag kommer gärna att hjälpa och vägleda dig i ditt skrivande!

Min vision är att anordna kurser fram över, men först ska jag föda ett barn. Fram till dess skriver jag vidare och jag svarar på mejl och frågor i den utsträckning jag hinner. Så har du funderingar kring Write Your Self eller hur du kan komma igång med eller utveckla ditt skrivande är du välkommen att höra av dig.

Till sist vill jag önskar er alla en härlig sommar, och ta hand om varandra i dessa tider!

Kram Louise

Vill du läsa mer om Write Your Self kan du göra det här: Write Your Self

Louise Write Your Self

Foto: Magnus Lersten