Jag bläddrar igenom mina dagböcker (eftersom jag fyller flera per år) och årets tema är nog väntan. Det började med att jag fick reda på att jag var gravid – en nio månader lång väntan på ett barn. Och så kom coronaviruset som ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på. Vi fick börja arbeta hemifrån och hemarbetet övergick så småningom i semester. Det blev en helt okej sommar och vi kunde ses utomhus. Coronaviruset lugnade ner sig, men så kom hösten och en andra våg som befarat. Coronaviruset har ställt till det på många plan. Jag och min man var till exempel oroliga för att han inte skulle få följa med på förlossningen, men han höll sig frisk som tur var, och fick följa med. Vi fick dock inte lämna sjukhuset när vi väl hade kommit in. Det var en märklig känsla – att vara inlåst på ett sjukhus, där det för övrigt var väldigt tomt.

När vi var på förlossningen upplevde vi till viss del den underbemanning som det varit skriverier om. Som tur var gick vår förlossning bra, men när jag kom hem och hade återhämtat mig skrev jag en insändare som publicerades i våra regionala tidningar. Kanske bidrog min insändare tillsammans med andra inlägg i debatten till att det nu har skett vissa förändringar inom förlossningsvården. Att hyrläkare ska tas in kanske inte är den bästa lösningen enligt mig, men jag hoppas att det kommer avlasta personalen så att de känner att de kan göra ett bra arbete. Det är viktigt att vi har en fungerande förlossningsvård i länet. Det är viktigt att vi har en fungerande vård över huvud taget. Och efter det här året tror jag vi alla kan skriva under på det. All heder till alla inom sjukvården som har arbetat extrapass och vårdat coronapatienter och andra patienter.

Det har minst sagt varit ett speciellt år, då vi inte har kunnat umgås som vi brukar, inte resa som vi brukar, men förhoppningsvis kan det komma någonting gott ur det hela – att vi till exempel inte kommer att resa i onödan utan kan ha möten via nätet. Att minska resandet är ett sätt att bidra till ett bättre klimat. Tjugo tjugo har för övrigt varit det varmaste året hittills. Det regnar ute när jag skriver detta, på nyårsafton. Det ska ju vara kallt och snö nu. Så vi får inte glömma bort klimatfrågorna trots att coronapandemin har tagit stort utrymme under året.

En väntan var det även på vem som skulle bli president i USA. Det blev inte Donald Trump en gång till som tur var. Och med Joe Biden som ny president återansluter USA till Parisavtalet och han har lovat att satsa mer på klimatarbetet, vilket känns hoppfullt.

Tillbaka till min dagbok. Ibland har jag skrivit flera sidor, ibland bara några rader, ibland på morgonen, ibland på kvällen. Men jag har försökt att skriva varje dag. Och som avslut på mina dagliga texter har jag ritat ett hjärta – ett hjärta för att bli påmind om det som är bra. Genom att skriva har jag tagit mig igenom ytterligare ett år. Och trots coronapandemin och ett allt varmare klimat är tjugo tjugo det hittills bästa året i mitt liv, eftersom lille V föddes då.

Detta år kommer vi alla att minnas.
Ett tips för att minnas är att skriva, och glöm inte att påminna dig själv om det som är positivt!

Gott nytt år – och distanskramar!