Olika typer av skrivande

Vilken vecka det har varit.
Vilka veckor det har varit.
Vilka veckor det kommer att bli.

Förra helgen var det bokmässa i Göteborg och där lanserades boken Skriv bara skriv. En lättnad att få se den åka med andra personer hem, samtidigt en viss nervositet över vad de kommer tycka om den. Det spontana intrycket från de flesta har varit positivt – att den är snygg – och det ska framför allt min man ta åt sig äran för, eftersom det är han som står för formgivningen.

På bokmässan var jag även samtalsledare, i Värmlandsmontern. Alltid lika trevligt och intressant att få möta olika författare och prata om deras verk och skrivprocess. Extra kul eftersom alla skriver olika – olika berättelser och olika genrer.

Åkte i år hem på lördagen och fick en dag på mig att vila efter alla intryck, möten och böcker. På måndagen var jag åter i tjänst som skrivhandledare på Karlstads universitet. Där möter jag studenter som behöver hjälp med att utveckla sitt akademiska skrivande. Då är det mer fokus på formalitet – ett skrivande som många upplever är svårt och krångligt, kanske lite tråkigt. Men det behöver det inte vara. Det kan och ska vara enkelt och lätt och roligt! Min ambition är att skapa lust kring skrivande oavsett om det gäller akademiskt eller icke akademiskt. Motsatsen till det akademiska skrivandet är det skönlitterära – att få hitta på och skriva fiktion. I den akademiska texten är det viktigt med fakta och referenser. En del studenter blir förvånade när jag uppmuntrar dem till ett mer kreativt skrivande. De tror att allt handlar om mallar och regler. Den akademiska texten är mer styrd, men för att komma i gång är annat skrivande tillåtet. Flödesskrivning till exempel – för att släppa press och krav och bara komma i gång.

Inget skrivande ska egentligen vara krångligt. Även om många upplever det akademiska och vetenskapliga som så. I veckan hade vi på universitetet en föreläsning med journalisten och författaren Magnus Linton, som har skrivit boken Text & stil, om hur vi berättar med vetenskap. Intressant och sant. Han riktar sig främst till forskare, men jag tänker överföra det till studenter, eller jag tänker och jobbar redan så mot och med studenter. Texten ska vara enkel och lätt att förstå och hänga med i. Berättelsen är viktig även i akademiska sammanhang.

Från universitetet till tjejkväll i stan. Vi var fyra tjejer, Malin Edgren, Maria Berglund, Frida Gråsjö och jag, som anordnade ett skriv- och litteraturevent tillsammans med Kleynes antikvariat. Det blev mycket lyckat och det kom mer folk än vad vi hade kunnat tro. Så kul att så många ville prata skrivande och litteratur! Mötte bland annat två tjejer som läser på universitetet, som uttryckte frustration över hur de kört fast i sitt skrivande med tanke på de formella och akademiska kraven. Jag fick då möjlighet att ge dem lite tips på övningar de kan göra för att släppa det och komma i gång med ett mer kreativt skrivande. Och poängterade vad viktigt det är att hitta tid för sitt eget skrivande, för det som inte känns tvunget och är knutet till studierna.

Summa summarum: Allt skrivande hänger ihop, även om man behöver lära sig och tänka på skillnader mellan olika genrer och texttyper.

Den kommande veckan kommer också innehålla skrivande aktiviteter på olika sätt. Bland annat en dag med inriktning biblioterapi. Nästa lördag, den 12 oktober, är det läs- och skrivfest i Askersund och den 9 november anordnas en heldag med Skriv bara skriv ihop med Studieförbundet Bilda i Karlstad.

Hoppas att vi ses i något sammanhang!

 

Samtal bokmässan superhjätar

Samtal med Elias Våhlund, som har skrivit Handbok för Superhjätar, på bokmässan i Göteborg.

 

Bokhög Skriv bara skriv

Bokhög Skriv bara skriv på bokmässan.

Skrivandet – en miljövänlig sysselsättning

Förra helgen var vi i London och där mötte vi våren, det var inte särskilt kul att komma hem till snön och slasket efter det. Huvudsyftet med resan var en konsert, men jag hann även med ett besök på The School of Life, en skola med fokus på personlig utveckling och emotionell intelligens, de erbjuder bland annat biblioterapi. Där fick jag inspiration till livet i allmänhet och skrivande i synnerhet.

Jag har alltid skrivit och jag skriver om det mesta, jag hade såklart med mig min skrivbok till London och köpte där en ny för säkerhets skull. Jag skrev när vi var där och jag skev när vi kom hem. Jag skriver nu om det jag skrev om då, om tankar som kom över mig när vi flög hem. Vi trodde inte att det var sant när vi räknade alla plan som låg framför oss i kön för att få lyfta. Det är när man ser det löpande bandet av flygplan som det blir så tydligt – att vi måste stanna upp och bromsa de eskalerande klimatförändringarna. Jag har alltid brytt mig om miljön, men nu var det första gången som jag verkligen kände flygskam – ett nyord från förra året som jag gärna använder. Nästa gång har jag lovat mig själv att ta tåg och jag måste skriva det för att påminna mig om det. När vi gick förbi parlamentet i London på väg till konserten som vi skulle på på fredagen fick vi se ett gäng strejkande skolungdomar. De strejkade för miljön och deras förebild är vår svenska Greta Thunberg. Vi tog följe med dem en bit, som ni kan se på bilden nedan. Det var mycket som vi inte hann med som vi hade velat hinna med när vi var i London, vi skulle gärna vilja åka tillbaka igen, men nu får vi vänta ett tag och ta tåg nästa gång – det har jag ju lovat.

Just i dag känns det som att våren har nått även till oss i Sverige, vilket är härligt – och då är det inte fel att bo här. Det kan vara skönt med en dos storstadspuls, men skönt att komma hem till lugnet på landet, här är luften ren och här får jag ro att skriva. Vilken miljö man befinner sig i är viktigt för skrivandet och skrivandet är en rätt så miljövänlig sysselsättning. Och genom att skriva kan man ventilera sina tankar om till exempel flygskam. Jag kör bil några dagar i veckan, det är en nackdel med att bo på landet, men fördelen är att jag kan jobba hemifrån på distans ibland. Man får försöka att göra det man kan för att bidra till en bättre miljö och genom att skriva det här hoppas jag kunna förmedla mina tankar vidare, jag hoppas att ni andra också gör vad ni kan!

Spring in Hyde Park

Vår i Hyde Park.

The School of Life_LA

Jag utanför The School of Life i London. Foto: Magnus Lersten

Skolstrejk

Skolungdomar som strejkar för miljön i London. Foto: Magnus Lersten

Ett skrivande och berättande år

Jag vill summera det här året genom att skriva en liten text. Mitt 2017 har handlat mycket om just skrivande – och berättande. Fick i början på året projektmedel från Karlstads kommun, som jag nu har förbrukat med goda resultat. Vad jag skulle göra var en förstudie hur man kan starta och bedriva berättarverksamhet. Det har vi gjort på bland annat Kronparkens bibliotek, där vi haft berättarafton varje onsdag under hösten, i projektet Kultur på lika villkor (KRP Kultur). Jag har även varit med i Skaparverkstan i bibliotekshuset i Karlstad, där jag haft fokus på skrivande ihop med befintlig verksamhet: färg, form, film och funktion. Hoppas såklart få fortsätta jobba med detta och att jag lyckats inspirera fler att skriva och berätta. Har även haft kurser i kreativt skrivande på Folkuniversitetet och ser fram emot fortsättningskurser till våren. Jag har i dessa olika sammanhang fått läsa många olika texter, av både stora och små skribenter, alla berättelser unika och spännande på sina sätt. Det har gett mig inspiration att skriva själv och trots mycket jobb har jag ändå lyckats få lite tid till mitt eget skrivprojekt. Kanske att det en dag blir klart, kanske ett nyårslöfte inför 2018? Tror dock inte att man ska lova för mycket, men bra att ha ett mål. Ett annat mål är att bli klar med min skrivpedagogutbildning.

Ett år kan gå fort men det kan hinna hända väldigt mycket. En sak som är säker är att det inte alltid blir som man tänkt sig. Vi (jag och min andra hälft) ändrade plötsligt riktning från att ha varit på väg att flytta till ett nyproducerat radhus i staden till att istället flytta till ett hus på landet. Vi är nu mitt uppe i renoveringsprojekt och kommer så att vara även under nästkommande år, men ett mål (delmål) är att vara klara till nästa jul. Julen handlar mycket om att få i ordning och ha allt nästintill perfekt med julstämningen uppe i hundratio procent, men det är inte värt att stressa ihjäl sig. Julen är mer än så; att umgås med sina vänner och familj, att äta gott och bara vara. Ge sig tid till sådant man inte hinner annars, kanske läsa en bok eller skriva på ett eget skrivprojekt.

Jag vill önska alla en god jul och ett gott nytt år med en tankeställare: Ta dig tid och fundera över vad du vill med ditt nya år, men utan att lova för mycket. Det ska vara rimligt och gå att uppnå utan allt för höga krav. Man kan sätta delmål också!

vinter hemma

När festen är över

Månader av förberedelser, planering och strukturering. Inläsning och påläsning. Sju intervjuer/samtal blev det på årets värmländska bokfestival. Första med bloggaren och skribenten Flora Wiström. Fredag vid lunchtid. Flera unga beundrare satt i publiken, sådana som följer hennes blogg och som läst hennes debutroman Stanna. Två blogginlägg per dag, berättade hon, det är hennes jobb, som hon försörjer sig på. Imponerande tycker jag, som inte lyckats hålla liv i en blogg mer än några dagar. Håller mig till den här formen istället, att skriva och dela med mig när jag känner för det, när jag verkligen har något att berätta. Det som sker var dag behåller jag för mig själv, på randigt papper, med penna, vid sängen.

Från den ena scenen till den andra. Där mötte jag konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström i ett samtal om hans bok Konst i Värmland. Från Fjaestad till Lerin. Om vad som är konst och vem som kan kalla sig konstnär. Jag frågade vem som är hans favoritkonstnär och fick till slut ett svar: För dagen Michelangelo. En annan dag kan det vara en annan, klargjorde han.

Övergången till nästa punkt var inte så svår, fick vara kvar på samma scen och det handlade om ett närliggande ämne: Fotografi. Om boken Temple of Dreams, bilder från Berlin 1985, av Staffan Jofjell. Följt av ett samtal med Elsa Hallbäck, som sammanställt och färdigställt en bok med texter som hennes avlidne man Dan-Axel Hallbäck skrivit. Om vitt skilda ämnen. 3 fjärilar runt Vänern och 33 andra berättelser lyder titeln.

 

På lördagen var det tillsammans med konsthantverkaren Helena Bengtsson jag äntrade scenen. Den stora scenen, som för övrigt direktsändes och som man kan se i efterhand om man vill. Helena har gjort en bok om väskor, vackra som smycken, för olika tillfällen, med fina beskrivningar och bilder/mallar så att man kan sy själv. Hennes väskor kom väl till pass redan på scenen, som hållare för batteriet till micken.

Från att sy till att skriva. Nästa punkt var min egen, som projektledare för Värmland skriver, tillsammans med två av vinnarna i den novelltävling vi anordnat i anslutning till den bok som getts ut. Låt oss Berätta : Noveller från Värmland. För andra året i rad, med andra ord den andra boken. Som pris fick vinnarna sina noveller publicerade i boken och årets pristagare heter Oskar Kardemark, Joakim Magnusson och Tina Wejrum. Vi pratade om skrivande, tips på hur man kommer igång och hur man kan inleda en novell. För dem som är sugna på att skriva en novell och ha chans att bli publicerad anordnas en ny tävling inför 2018 då vi kommer ge ut en tredje bok. Det är kul att få inspirera andra att skriva och det märks att projektet Värmland skriver har fått igång skrivarlustan i länet. Min egen skrivarlusta finns också där, varför jag skriver det här just nu och varför jag skriver andra texter. Men när man jobbar så mycket som jag har gjort det senaste, och dessutom studerar (om än om skrivande) så hinner man inte med att skriva så mycket som man egentligen önskar. Det där egna projektet ligger lite vid sidan av just nu, men jag hoppas kunna ta upp det snart, när bokfestivalen är över och det lugnar sig på andra fronter.

Min sista punkt, som även rundade av hela festivalen, var med Anna Blomquist. Vi inledde med att vara tysta.

Tystnad.

Men det är svårt, det blir inte helt tyst på en festival. Det pågår parallella aktiviteter och är mycket ljud och folk i rörelse. Anna har skrivit en bok som heter Att leva nära hjärtat. Om ansträngningslöshet, om att ifrågasätta sina mål, stanna upp och tänka efter. Vad är min längtan, vet jag vad jag vill? Inte helt nya frågor, men sådana som vi behöver bli påminda om. Intressant i hennes bok är upplägget, del för del, steg för steg. Man får tips och råd och det finns plats för reflektion. Även fakta i form av visste du att-rutor. Till exempel om andetag: Vi tar cirka 20 000-25 000 andetag per dygn, vilket är i genomsnitt fjorton andetag per minut. Det motsvarar mellan tio och tjugo kilo luft. Andningsfrekvensen har nästan dubblerats på hundra år. Det beror troligtvis på att vi lever i ett mycket högre tempo i dag. Sex till tolv andetag per minut i vila är en tillräcklig frekvens.

Det är alltid kul med fest, men det är lätt att man jobbar på för hårt och glömmer bort att njuta när det pågår. Vi är många i vårt samhället som jobbar för mycket, förmodligen för att vi tycker om det vi gör. En person som fick ställa in sin medverkan på bokfestivalen var författaren Fredrik Backman, på grund av stressrelaterad sjukdom. Han gick ut med det offentligt och fick även ställa in andra åtaganden han hade planerat.

Jag ber dig, och mig själv, att stanna upp en stund, innan det gått för långt, låt tankarna komma och gå. Känn efter, tänkt efter. Ett tips kan vara att skriva. Det gör jag. När jag skriver det här är det söndag, en ledig dag. Den första snön har fallit och det är tyst och lugnt. Festen är över och jag tar ett djupt andetag.

Mer om Värmlands bokfestival: http://varmlandsbokfestival.se

Hoppas vi ses nästa år igen!

I samtal med konstprofessorn
Här i samtal med konstprofessor emeritus Hans-Olof Boström.

Höstlov blev skrivlov

Höstlovet har fått många olika namn, till exempel Läslov för att inspirera fler att läsa. I Karlstad har man valt att kalla det för Kulturlov, för att täcka in mer än läsning. För mig blev det inget lov, jag jobbade för fullt och hade skrivarworkshops. Tisdagen och onsdagen tillbringade jag på Våxnäs bibliotek och torsdagen och fredagen i Skaparverkstan i bibliotekshuset i stan. Det har kommit barn och ungdomar som har velat skriva och vi har fördjupat oss i konsten att berätta. Många har haft egna idéer men de har även kunnat få inspiration av lappar med ord, tankekartor och böcker. Jag har funnits med som stöd och väglett dem i skrivandet. En del gjorde små böcker där de både ritade och skrev och en del skrev flödade text på randigt papper. Det blev många skräckhistorier, med tanke på Halloween, men även andra historier. På Våxnäs hade vi tema död och kärlek för att även uppmärksamma Alla Helgons dag.

Man kan även skriva om sitt eget liv, som fotbollsspelaren Crespo (Alhassan Kamara) har gjort, tillsammans med Rickard Pauly. De besökte berättarafton på Kronoparkens bibliotek i onsdags. Crespo växte upp i Sierra Leone, där krig var ständigt närvarande. Hans högsta dröm var att få spela fotboll och komma till ”The Promised Land”, till Sverige, som har nu har gjort. Jag var redaktör för boken och lärde på så vis känna Crespo och hans resa väldigt väl. Den handlar förstås mycket om fotboll, men även mycket om kärlek, och om kulturkrockar.

Alla har en berättelse att berätta och har man inte lust eller möjlighet att skriva själv så kan man få hjälp med det. Det viktigaste är att berättelserna kommer fram. Man kan även skapa på andra sätt, det gäller att hitta sitt uttryckssätt. Personligen föredrar jag att skriva och tycker om att få inspirera andra till det. Tyvärr fick jag inte så mycket tid över för mitt eget skrivande under förra veckan, men hoppas kunna ge mig det (lov att skriva) från och med nu. Platsen är även viktig för att få ro till sitt skrivande och i dag är första dagen som jag sitter i vårt nya hus på landet.

Böcker och samtal om skrivande

Det har varit en intensiv helg med många intryck, nya möten och trevliga samtal. Jag har tillbringat mest tid i Värmlandsmontern, där jag gjort intervjuer och hållit i punkter med bok nummer två Låt oss berätta : Noveller från Värmland. Var även med på Café Skrivas scen, tillsammans med vinnarna i novelltävlingen, och berättade om Värmland skriver, om att bevara en berättartradition och hur man kan inspirera fler att börja skriva.

Hade gärna hunnit gå runt och titta mer, deltagit i något av alla intressanta seminarium, men när det fanns lite tid över var det skönt och välbehövligt att bara dra sig undan en stund, hitta en lugn plats, ta en fika, träffa vänner.

Man är rätt mör i kroppen efter att i fyra dagar ha stått och gått och pratat och tänkt. Att göra intervjuer på scen kräver koncentration, speciellt då det sker så mycket på andra scener i andra montrar runt omkring. De flesta intervjuer, eller samtal, som jag hade kom in på den skrivande processen, vilket jag tycker är intressant att få ta del av – hur andra författare och skribenter tänker och går till väga i sitt skapande. Självklart är själva ämnet och berättelsen också viktigt.

Det är alltid kul med bokmässa, men skönt att vara hemma igen. Nu ser jag fram emot att få lite tid över för att läsa, jag hann faktiskt köpa några böcker också!

Ett tips om man inte har så mycket tid är att läsa noveller, t.ex. Låt oss berätta : Noveller från Värmland

Samtal i Varmlandsmontern

Här i samtal med Christofer Bocker, en av skribenterna i årets novellsamling.
Foto: Magnus Lersten

Bilder och berättelser om liv och död

Visst kan vi leka med döden, så farlig är han inte. Vi ska alla möta honom till slut och då kan vi väl lika gärna ha roligt längs vägen. Det är inte enkelt att prata om döden, vare sig med barn eller vuxna, men barn är ärligare och har lättare för att ställa frågor om den. Som vuxna behöver vi då finnas där och svara så gott vi kan. Vi vet inte men vi kan ta hjälp av det barnen har, som vi kanske har glömt bort, fantasin. Och vi kan ta hjälp av litteraturen.

En som inte räds att prata om svåra ämnen är årets ALMA-pristagare Wolf Erlbruch. Han tycker att barn har tillräckligt med gulligull och att de behöver få världen presenterad ut ett annat (kanske mer verkligt?) perspektiv, men ändå lekfullt. Humor och allvar varvas i hans berättelser, som i den kanske mest kända: Anden, Döden och Tulpanen. Anden och Döden dansar med varandra, de upptäcker saker tillsammans och hjälper varandra till den sista sidan. Jag gillar verkligen hans enkla språk och fina illustrationer. Jag undrar var den boken fanns när jag var liten? Men då läste vi ju Astrid Lindgren, vars berättelser lever vidare i och med instiftandet av ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

För att bli nominerad och få priset ska man verka i Astrid Lindgrens anda och det gör Wolf Erlbruch. Det handlar inte bara om fina bilder utan även om större frågor, om frihet och demokrati. Genom litteratur och konst kan vi möta och diskutera de svåraste frågorna. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och läsa för våra barn och det är kanske i mötet med dem som vi själva utvecklas som mest. ALMA-priset bidrar även till att böcker översätts och sprids över världen, vilket är viktigt för mångfald och för att få insikt i hur olika kulturer fungerar. Några av Wolf Erlbruch verk finns redan på svenska, men fler lär komma. Jag är glad över min första bok och när det blir svåra stunder kommer jag att ta fram den för att leka med Döden ett slag.

Anden, Doden och Tulpanen

Läs mer om ALMA: http://www.alma.se/

 

Glädjen i att berätta

När jag var liten var min morfar närmsta granne, han var pensionär och hade all tid i världen att lyssna på mig. Jag berättade sagor för honom och han berättade för mig; om skogrået och om tomtar. Vi bodde på landet, med skogen runt knuten, och i brist på lekkamrater gick jag runt och fantiserade för mig själv. Så fort jag lärde mig skriva började jag skriva ner mina tankar och idéer. Det blev många sagor.

Att kunna skriva och bevara sina berättelser är värdefullt, men alla har inte alltid kunnat skriva och än i dag finns det människor som är analfabeter. Förhoppningen är såklart att alla ska få möjlighet att lära sig läsa och skriva, det är en demokratisk rättighet, men det de har, som vi skrivande människor kan glömma bort, är det muntliga berättandet. Det har även med samhällets utveckling i stort att göra. Vi tillbringar mycket tid framför våra skärmar, kanske mer än fysiskt med varandra. Ny teknik behöver inte vara fel men det stimulerar inte vårt minne på samma sätt som när vi satt runt lägerelden och förde familjehistorier vidare.

Jag har länge haft en idé om att starta upp någon form av berättarverksamhet, just för att hålla liv i berättartraditionen men även för att främja läs- och skrivkunskapen. Jag har nu fått projektmedel från Karlstads kommun för att utveckla min idé, vilket är fantastiskt kul. Barn och unga är den primära målgruppen men det är även viktigt att nå vuxna. Det kreativa skrivandet kommer stå i fokus, men även ihop med andra konstformer. Vi har alla olika sätt att uttrycka oss på.

Jag utgår från mig själv och vad viktigt det alltid har varit för mig att få berätta. Alla kanske inte har eller har haft en pensionerad morfar som granne. På olika sätt kommer den här verksamheten att växa fram, bland annat i Skaparverkstaden i bibliotekshuset i Karlstad i sommar.

Man får gärna kontakta mig om man är intresserad av att samarbeta kring berättarverksamhet och/eller skrivarworkshops.

Lyssna för att få inspiration

Man brukar säga att läsa och skriva hör ihop – att man måste läsa för att utveckla sitt skrivande. Det är sant, men för att få inspiration kan man även lyssna. Det är sommar och varje dag tretton noll noll kan man lyssna till en ny person med en ny berättelse. Alla bär vi på olika erfarenheter och en del är bättre på att måla fram dem än andra, men det kan vara den vi minst anar som är mest intressant. Vad döljer sig bakom ytan?

Jag lutar mig bakåt, försöker att koncentrera mig på att bara lyssna. Det är inte alltid så enkelt. Fingrarna vill gärna trumma i bordet, fötterna vill ut och gå, tankarna flyger iväg i olika riktningar. Det är en bra övning – för även när man skriver behöver man hitta fokus. Men ibland hittar man varken fokus eller något att skriva om. Man vill skriva, men vet inte om vad – då är det perfekt att lyssna till andras berättelser. Man kan aldrig sno någon annans berättelse, alla är unika. Men man kan inspireras.

Jag har alltid block och penna i närheten, speciellt när jag läser och lyssnar. Så fort det dyker upp en idé skriver jag ner den – som till exempel det här som jag skriver om nu.

Missa inte Sommar i P1. Fördelen med radio är att man kan lyssna var man än är, vad man än gör. I fall man inte orkar sitta still. Och så behöver man ju inte lyssna i realtid.

Ha en skön sommar!

Skrivandet som konst

Vi har alla någon relation till skrivandet och vi skriver på olika sätt. En del skriver mest i jobbet, en del i sociala medier, medan en del drömmer om att få sin roman publicerad. Oavsett hur och vad man skriver så kan man utveckla sitt språk och sin stil. För det krävs olika forum där man kan mötas kring sitt skrivande och i sommar ges möjligheten att vara med på skrivarverkstad på Kristinehamns konstmuseum. Upplägget är en träff i juni och en i augusti, för att däremellan kunna jobba med sin text.

Som inspiration kommer vi utgå från sommarens utställning, med Charlotte Gyllenhammar. Hennes verk är både två- och tredimensionella, upp- och nedvända, betraktas ofta underifrån och är skapade utifrån minnen och drömmar. Att sammankoppla konsten och skrivandet känns självklart då även skrivandet är konst. Att betrakta, läsa och tolka. Liksom att måla en tavla eller formge en skulptur är skrivandet ett hantverk som kräver tid och tålamod. Det kreativa och fria kan hjälpa den mest ovana skribenten att komma igång, genom att släppa press och krav.

Våra mål kan se olika ut, även vägen dit, men vi har alla gott av att utbyta erfarenheter och dra lärdomar av varandra. Jag ser fram emot att möta er skrivande konstnärer i sommar!

Läs mer via denna länk eller på kristinehamnskonstmuseum.se

Datum: Onsdag 22 juni och onsdag 31 augusti. 18.00-21.00

Vill du veta mer kan du även kontakta mig.