I dag har jag varit vid graven, jag har varit där och tänt ett ljus. Inför hans födelsedag, inför Allhelgonahelgen. Det är det vackraste med mörkret – alla ljus som lyser upp. Ljus för dem som inte lever längre, ljus för dem vi ändå tänker på, ljus för dem vi saknar.
Sorg och saknad är något som vi inte pratar så mycket om, det glöms lätt bort i vardagen då andra sysslor tar över. Men det är viktigt att ge sig tid för reflektion – reflektera över livet som vi lever och liv som inte längre levs. Att skriva kan vara ett bra sätt för att bearbeta dessa tankar. Skriva ner och se orden framför sig. Jag har alltid skrivit, både i lättare stunder och i svårare stunder, och av någon anledning blir det ofta bättre texter när jag skriver om smärta – utifrån hjärtat. Det är texter som jag inte visar upp för andra, eller så är det det på sikt. Om man vill skriva om något som berör, som kan vara känsligt, är ett råd att inte förhasta. Låt bläcket torka. Att skriva för hand är ett annat tips. Och att andas.
När jag inte bodde i närheten av graven och beklagade mig över att inte kunna tända ett ljus sa min mamma till mig att det inte spelar någon roll var jag är, utan att jag kan tänka och sörja lika bra var jag än är. Så jag tände ett ljus i lägenheten där jag då satt i min ensamhet, satt där och stirrade in i lågan en lång stund. Sedan började jag att skriva. Det var inte min första text och inte min sista, men jag minns den väl.
Så. Trevlig Allhelgonahelg. Tänd ett ljus var du än befinner dig, ge dig själv en stund för tankar och reflektion. Kanske får du också inspiration till att skriva!
