Mina sociala medier översvämmas av godartade tankar och initiativ kring flyktingkatastrofen och dagens tidning har specialtema. Det är en självklarhet att alla människor är lika mycket värda och att visa medmänsklighet i sådana här situationer, men det tåls att bli påmind om. Jag vill också bidra och skriver därför denna text. Men hur många människor räddas av en text? Förhoppningsvis många. En text kan läsas, delas och sprida engagemang. Det var i alla fall den känslan jag fick när jag läste tidningen i morse.
Det finns så många olika sätt att bidra och vi kan alla göra något. Man kan swisha hundra kronor istället för att äta lunch ute en gång den här veckan, packa ihop en kasse med kläder som man ändå inte använder, eller bli kontaktperson. Jag skulle gladeligen ta mig an någon som behöver hjälp. Att få se en individ växa, utvecklas och glädjen i det. Många kanske tycker att de har fullt upp i sina liv, det tycker jag också. Men så kan man behöva stanna upp ibland och tänka efter. Det gör jag nu, genom att skriva.
För de, både barn och vuxna, som kommer hit är det enormt viktigt att lära sig språket, att läsa och skriva. Det underlättar för alla, för hela samhället. Att själv kunna gå till en myndighet, läsa, förstå och fylla i en blankett, för föräldrar att kunna tyda den information som barnen får med hem från skolan, för barnen att kunna läsa samma läxor som sina klasskamrater. Att kunna se på teve, läsa tidningar och hänga med i samhällsdebatten, känna sig delaktig.
Oavsett vilken ekonomi man har, var man än befinner sig i livet, så kan vi alla på något sätt bidra, dela med oss och visa medmänsklighet.